Julefrid eller julstress?!

Jag gillar verkligen julen. Jag är barnsligt förtjust i julgranar, ljusstakar och glögg. Jag frossar gärna i julmusik, gillar julpyssel, pepparkaksbak och uppskattar julmat, julmust och allt annat som hör julen till. Tyvärr så grumlas julefrid och julglädje av denna ständiga julstress... Den infinner sig varje år i varierande styrka. I år känns den ganska påtaglig... Iofs är det inte så konstigt... jobbar, pluggar, försöker ta hand om mina barn... ovan på det vill jag ju julpyssla, baka, göra julgodis och julmysa. Julklappsjakten är ju ett kapitel för sig... jag tar hand om så gott som alla julklappsbestyr i familjen men ovan på detta så ligger det på mig, sen några år tillbaka, att även fixa julklappar från mamma... 

Ibland tycker jag lite synd om mig själv (när jag blir överstressad) men i år klappar jag mig faktiskt på axeln och tycker att jag, trots allt, fixar det ganska bra. Så gott som alla julklappar är köpta (både våra och mammas), köttbullar, Janssons, lussekatter, pepparkakor och lite julgodis gjorda. Julmat inköpt, mat handlad till mamma (det är jag som sköter alla hennes inköp sen en tid tillbaka) och liten present till E&Vs pedagoger klara inför julfesten imorgon. Ovanpå detta har jag ju faktiskt lyckats avsluta mitt examensarbete, tagit mig igenom min sista praktikperiod och skrivit ganska mycket på de inlämningsuppgifter som återstår innan examen. Och på torsdag börjar jag jobba "på riktigt". Puh! 

Men nu ser jag framåt och ser att snart kommer livet att bli liiiite lugnare! Nu ska jag njuta av ett glas rött och sen lägga mig på spikmattan en stund. För det är jag värd! :-)

God jul på er! Låt inte julstressen ta över utan ge plats åt lite julefrid! kram!

Grupparbete

Det är ganska konstigt. Privat anser jag mig vara hyfsat social. I arbetssituationer, såväl på gamla arbetsplatsen (skolan) som på nya (förskolan) gillar jag att samarbeta med kollegor och finner det utvecklande och givande att ta del av andras tankar, idéer och åsikter. Det är spännande att planera tillsammans och ta tillvara på allas olika kompetenser och kunskaper. MEN, när det kommer till lärarhögskolan och dessa evinnerliga grupparbeten känns det helt annorlunda... Varje gång man läser i kursplanen att en del av kursen kommer att gå ut på ett grupparbete känner jag en stor suck komma krypande. Vilket ju är lite märkligt med tanke på att jag gillar att samarbeta annars. Kanske kan det vara att man ofta bli hoptutad med människor man inte känner, dvs man måste gå igenom hela grupprocessen ytterligare en gång innan arbetet flyter på. Om jag fått bestämma hade jag gjort alla arbeten på högskolan själv...

Just nu har vi påbörjat det sista grupparbetet innan utbildningen är klar (jippi!) och det är dags att samarbeta med nya förmågor... Ovanpå allt är det en nästan identisk uppgift som i alla fall jag, som går på 90p programmet, gjort innan... Planera ett ämensövergripande temaarbete som tydligt motiveras i litteratur och med de didaktiska frågorna. Ja, det är väl bara att tugga sig igenom detta grupparbete också och tänka framåt. Snart får jag ju samarbeta med kollegor "på riktigt" och inte i hypotetiska, påhittade situationer! :-)

Det där behöver jag nog inte...

För ett tag sen hoppade jag på en provprenumeration av tidningen Mama. Ja, inte så att jag aldrig läst den förut, men har slutat prenumerera på Vi föräldrar och tänkte att det kunde vara kul med en annan tidning som ändå har lite med barn och så att göra... Men nej, det blir definitivt ingen fortsättning på den prenumerationen! Missförstå mig inte, det är väl en trevlig tidning med lite av varje, men problemet är dessa "glam-mammor" som det görs stora reportage om. Det är oftast kändis-mammor, men ibland även andra. I förra numret kunde man till exempel läsa om sångerskan Emilia de Poret som berättade om att hon burit 17-cm klackar under hela graviditeten. Ovan på detta är hon smal, snygg och piffad trots att hon har en liten bebis... Själv hade jag svullna fötter och foglossning under mina graviditeter.... och inte ens 10cm klackar! Faktiskt! Och trots att jag normalt sett är gammal och vis ;-) så får tidningen ofta mig att känna mig som.... tja, otillräcklig och väldigt, väldigt oglamourös. Lite dåligt samvete får jag också för att jag inte är så där käck och "duktig". Och den känslan kan jag klara mig utan. Så ska det bli någon prenumeration, så får det minsann bli en annan tidning än Mama.

Att ta sig vatten över huvudet...

Tyvärr får man nog säga att det är lite vad jag gjort.... Visst var jag medveten om att den här hösten skulle bli körig men ändå... Det är ärligt talat lite jobbigt att plugga på heltid på högskolan (+ en heltid till på folkhögskola), jobba halvtid (där jobbet inte varit någon dans på rosor...), ha familj och en mamma som behöver mig mer och mer... Jag känner så väl igen kroppens signaler: huvudvärk var och varannan dag, magkatarr, sömnproblem och tryck över halsen/svårt att andas... Försöker verkligen andas djupt och slappna av, men det är inte så lätt alla gånger! Jag har siktet inställt på mitten av januari när kursen och utbildningen ska vara avslutad och examen tagen. Försöker tänka att det bara handlar om knappt 3 månader och jag ska fixa det!! Det som är lite jobbigt i sammanhanget är känslan av att vara en dålig mamma... så jag gör mitt bästa att någon gång ibland baka bullar med dem eller ta en tur till skogen för att upprätthålla lite av den mamma jag vill vara. Så håll tummarna och skicka gärna över lite energi och kraft! :-)

Lite dålig på det här...

Ja, man kan ju inte säga att jag varit allt för flitig i mitt skrivande... Jag ska försöka bättra mig! :-) Får väl skylla lite på att det varit lite mycket de sista veckorna. Körde igång den 1e med att jobba två veckor på praktikförskolan och sen i måndags har jag alltså börjat på mitt riktiga jobb som förskollärare (jo, jag vet, jag har ju en termin kvar, men är minsann redan anställd som just det! :-) ) på en helt nystartad förskola. Det är rörigt, upp och ner och virrigt... och hur kul som helst! Tyvärr hade vi inte turen att få några veckor att jobba ihop oss, utan barn har kommit från dag 1. Och fortsätter att komma. Just nu är vi 22 barn, 5 nya kommer på måndag och veckan därpå ca 12 ytterligare och så kommer det att fortsätta tills vi så småningom fyllt alla 72 platser!

Än så länge håller vi till i moduler/paviljonger (som är finare än man tror) fram tills vår förskola är färdigbygd till årsskiftet. Jag ser verkligen fram emot hösten men nog kommer den att bli lite hektisk! Ska ju även fortsätta studierna på högskolan, först är det examensarbete som gäller. Ovan på allt detta ska jag försöka plugga en datakurs på heltid (distans) på folkhögskola... Så jag kommer att ha en sysselsättning på 250% - inte illa, eller hur! ;-)

Men just nu ska jag bara njuta av helgen och slappna av!
Ha en skön helg!

Jaha, det var det....

... semestern som gick upp i rök... eller jag kanske borde säga regn! För det var väl attans vad det regnat! Vissa dagar har det nästan verkat som om hösten varit på väg, andra bara allmänt grått och trist... Detta är ju första sommaren på.... evigheter... som jag inte är ledig hela sommaren, minst 7 veckor och bara det känns ju märkligt. Att sen de få veckor man är ledig regnar och blåser bort gör ju inte saken bättre!

Började ju med att vara ledig en vecka kring midsommar, när vi åkte till Blekinge. Då var det 17 grader, blåsigt och regn till och från. Sen har jag varit ledig mer eller mindre de senaste 3 veckorna och antalet dagar med riktigt sommarväder är lätträknade... Ja, ja, det är inte så mycket att göra åt saken, får försöka njuta på eftermiddagarna de dagar jag slutar tidigare, för nu när jag ska jobba, då kan man ju ge sig den på att det blir fint väder igen! ;-)

Njut av sommarvädret ni som fortfarande är lediga! Ja, vi andra också, så gott det går! :-)

Men hjälp! Vad har hänt med mig?!

Ja, det kan man verkligen undra!! När jag var i tonåren kunde jag inte nog fort komma ifrån "landet" där vi bodde. Jag berättade för alla som ville höra att jag aldrig! skulle bo på landet någon mer gång! Och därvid har jag stått fast. Men nu börjar det helt plötsligt hända saker. Jag har börjat romantisera kring min (till största delen) uppväxt på landet. Midsomrarna à la Bullerbyn där vi barn i byn samlades med träskrindan på morgonen för att gemensamt gå och samla blommor till midsommarstången och vår gemensamma midsommarfest. Eller kräftskivorna... För att inte tala om alla skogsturer som jag och kompisen Jenny gjorde, vinter såväl som sommar. På somrarna plockade vi blåbär, tuggade harsyra och busade i vår "spökskog" och på vintern letade vi och analyserade djurspår och djurbajs. Jag sydde (ja, inte blev det vackert, men ändå) en "Ronja-dräkt" som jag sen hade på mig och lekte Ronja i skogen. Mamma och  jag plockade svamp och kokte lingonsylt och jordgubbssaft.... Ja, you get the picure!
Och nu känner jag "åh, jag vill att mina barn också ska få uppleva allt det där!". Och jag känner en tydlig dragning till landet... Helt ofattbart!
Å andra sidan kan jag vissa dagar känna stadens lockelse och skulle då inte ha något emot att bo mitt i stan, tillbringa mer tid på caféer och restauranger... gå på bio... teater... shoppa... Men dragningen till landet är nog starkare... märkligt nog!

Vad är då detta??? Kan det månne vara en lite för tidig 40-årskris?? Jag blir ju 40 (hu, hemska tanke) i december 2012... Ja, inte vet jag!

Idag har jag varit ute med Elliot och Vincent i skogarna runt mina gamla trakter, utanför Hörby. Körde förbi "mitt" gamla hus och blev så himla nostalgisk... kunde inte låta bli att göra en liten sökning på nätet när jag kom hem och vad ser jag - huset blev sålt i mars i år! Jag vill ha!! Eller, nej, det vill jag kanske inte... Eller, ja, vem vet?! Som ni märker - för tillfället: Natalie = förvirrad!

Nu ska jag släppa mina lantliga, romantiska drömmar och titta på en Harry Potter film - långt ifrån såväl svensk landsbygd som sydsvensk storstad! :-)

Märkligt behov

Jag är en känslomänniska. Ut i fingerspetsarna. Jag är antingen på topp eller nere i botten, ytterst sällan någonstans mittemellan. Jag har starka åsikter om det mesta och kan ganska lätt bli upprörd. Jag har en god förmåga att leva mig in i böcker, filmer eller historier jag hör, oavsett om de är uppdiktade eller verkliga.

Ofta kastar jag mig med hull och hår över böcker och filmer som jag vet kommer att göra mig upprörd, ledsen eller berörd. Som till exempel filmen "Svinalängorna" som vi såg igår. Och sen gråter jag floder. Men det är inte bara tragiska filmer och böcker som tilltalar mig, utan även lyckliga, men viktigt är att de väcker känslor. Något jag verkligen älskar att titta på är förlossningstv! Och för varje barn som kommer till världen gråter jag även om det är en lätt förlossning och en välmående bebis. I det fallet är det nog snarast en kombination av det fantastiska i att en ny liten människa kommer till världen och egna minnen från E & Vs födelse.

Jag har funderat en del på detta, mitt behov att beröras, uppröras och gråta. Ibland tror jag att det är någon form av det som brukar kallas katharsis, en sorts själslig rening genom det man upplever, som till exempel en pjäs eller  en bok. För jag, på något märkligt sätt, gillar att bli berörd och upprörd. Då känner man liksom att man lever. Sen kunde jag väl i och för sig ibland önska att få vara liiiite mindre känslig och något mer plan i mitt humör, både vad gäller "uppåt" och "neråt". Men man får hålla tillgodo med de man fått och helt enkelt fortsätta att skratta och gråta, fortsätta att låta sig beröras av fiktion likväl som av verkligheten.

Bekvämlighet...

Har funderat lite på det här med bekvämlighet och kommit fram till att jag nog ligger på nivå med en 70-årig dam från stan. Jag pratar i första hand om bekvämlighet vad gäller boende, friluftsliv osv. Jag vet inte riktigt vad det beror på, jag har ju ändå under större delen av min uppväxt bott på landet men jag är ju inte någon skogsmulle direkt... Har liksom aldrig sett charmen i att tälta, campa eller cykla flera mil i taskigt väder för att sälja några majblommor... De få som haft förmånen (?) att dela tält med mig (det har då inte hänt allt för många gånger...) vet att det inte är min grej... antingen är det för varmt eller för kallt.... Det är obekvämt och ljudisoleringen är noll (jobbigt för en lättväckt) så man hör varenda liten fågel eller motorbrum... Som grädde på moset kan man ge sig på att man får besök av en äcklig tvestjärt eller varför inte några blodtörstiga myggor?! Nej tack, jag avstår om jag kan! Minns t ex en midsommar i Småland när jag skulle dela tält med en väninna och hennes pojkvän (minns du, Jenny?). Det var varmt, pojkvännen snarkade, luftmadrassen var obekväm och ovanpå allt hade vi placerat tältet precis bredvid en fårhage där det var fullt liv i luckan redan vid gryningen (som bekant kommer rätt tidigt vid midsommar....) Om man säger som så - man var inte direkt utvilad på midsommardag!

I förra veckan tillbringade jag och familjen några dagar i en liten campingstuga på Sturkö i Blekinge. Den låg väldigt vackert i en liten dunge, ungefär 100 meter från havet. Dessa små stugor saknar dusch och wc, så för dessa behov får man gå si sådär 100 meter till en servicebyggnad. Inte så långt, men ändå... Man kan väl säga att där går min lägre gräns - campingstuga med 100 meter till toa.

Jag förstår inte hur folk kan sova under bar himmel, på ett litet liggunderlag.... hur folk orkar campa i geggamoja på någon festival.... Not my cup of tea!

I tonåren var mångas dröm att tågluffa... sova på en strand i södra Europa... Eh, nej tack! Gärna tågluff, men hotell ska det vara! Tacka vet jag ett skönt hotell med fluffig kudde och tjock täcke.... skönt badrum och gärna en trevlig balkong!

Med tanke på att jag nu är minst sagt vuxen så lär jag väl aldrig ändra mig, och mina barn lär bli likadana. Jag försöker i alla fall ge dem lite "obekvämlighet" i form av campingstuga och så, men längre än så lär det nog inte gå.... Inga tältsessioner eller cykelsemestrar här inte! :-)

En epok går i graven...

... ja, en högst privat epok då alltså. Meddelade igår rektorn på skolan jag varit anställd på sedan januari 2003 att jag önskar avsluta anställningen. Det är dags att gå vidare! Visserligen har det ju varit min plan ända sedan jag tog steget att åter igen skriva in mig på högskolan för att ta en förskollärarexamen, men det känns ändå lite märkligt... och lite vemodigt. 8 år är en lång tid! Det har varit både toppar och dalar under dessa år. Det som framförallt varit toppen är alla goa kollegor! Sen har jag ju också haft flera elever, både mentorselever och andra, som satt spår och som jag alltid kommer att bära med mig!

Men nu är det alltså tid att släppa taget... visserligen tar jag inte examen förrän vid årsskiftet, men jag har redan börjat söka jobb. Var på en spännande intervju förra veckan, en ny förskola som ska öppna i Bunkeflo. Idag blir det intervju här i krokarna... Nu tar jag steget, men på fredag blir det i alla fall fest med de "gamla" härliga kollegorna!

Ha en skön junidag!!

"Stan" vs "Landet" och andra funderingar

Det är lite lustigt när man tänker på det. Vi har bott här i Kristineberg i lite mer än 5 år nu och det tillhör ju faktiskt Malmö, ändå känner man sig lite som en lantis när man är "inne i stan" nuförtiden... Oftast brukar jag känna, efter några timmar att "nä, nu är det stökigt och stimmigt, nu åker vi hem". Fast ibland känner man av den charm som "stan" ändå har. Man kan bli lite sugen på att bara hoppa upp på cykeln och trampa iväg till någon uteservering och ta en öl i kvällssolen... Eller så kan man sakna alla de härliga parkerna som jag alltid varit så förtjust i och där mycket tid tillbringats.

Sen ser man alltid lite kul saker när man är "på stan". Idag har jag varit en snabb tur ner till högskolan för att lämna mitt vft-omdöme. Stod och väntade vid ett rödljus när en ung man, i säg 25-års åldern, kommer spatserande helt utan skor, över en av M-ös mest trafikerade gator. Inte hade han några skor med sig heller. Alltså, barfota är nice, men inne i stan ligger allt som oftast glasbitar och annat skräp... men han hade kanske stenkoll, vad vet jag!? Såg också en charmerande kombo med kavaj och chinos + skateboard. :-) Häromdagen när jag kom körande släppte jag över en helgrön Hulken och en Spindelmannen i full mundering!

Något jag reagerar för varje gång jag är inne i Malmö är hur enormt snygga, välfriserade, välklädda osv alla småbarnsmammor är där de knallar fram på höga klackar och puffar någon käck vagn framför sig. Att de orkar! Vid närmare eftertanke är det kanske tur att jag inte bor kvar i stan, hur skulle jag klara att stå mig i den konkurrensen?!

Missförstå mig inte, jag gillar verkligen stan och vid 20-års ålder skulle jag inte för mitt liv kunnat tänka mig att bo någon annanstans, men där jag befinner mig nu i livet, är tillvaron här "på landet" faktiskt att föredra, tycker jag!

Det här med att köa...

Visst är det trist att stå i kö?! Jag tror aldrig jag träffat någon som inte tycker att det är skittråkigt att stå i kö. Men vi hanterar det där tråkiga på olika sätt...

Idag har jag ägnat mig åt ett flertal observationer vad gäller just köande (ja, det var ju inte huvudsyftet med dagen, men ändå...). Har tillbringat dagen på Tosselilla med N, E & V. Där var massor av folk med alla möjliga kulturella bakgrunder. Det är intressant att se hur olika vi hanterar det här med köer. Oavsett om det handlar om kö för att komma in, kö till toaletten eller kö till kaffet. Som diciplinerad svensk ställer man sig längst bak och förväntar sig att andra gör likadant. Men se det gör de inte alltid! På något underligt vis upptäcker man att man liksom fastnar på samma ställe, trots att många släpps in. Inget händer, man står och stampar! Kön blir liksom bredare och bredare där fram... Har läst flera intressanta och underhållande reflektioner och kåserier om detta i Herman Lindqvists böcker, läs dem gärna, de är riktigt roliga! Även andra spännande kulturella skillnader som han upplevt under sin tid som utrikeskorrespondent behandlas på ett riktigt kul sätt. Det är lite intressant när man tänker på hur de flesta svenskar beter när det gäller att stå i kö eller vänta på sin tur. Föreställ dig att ett gäng människor står och väntar på att toaletten ska bli ledig. Även om de inte står i någon direkt kö, har de flesta stenkoll på vems tur det är och brukar rycka in om någon dristar sig till att träna sig före.

Jag tänker här och nu inte säga att det ena eller andra sättet är mer eller mindre rätt, bara konstatera att när de två olika sätten att köa möts uppstår en krock! Och man kan lätt säga att irritationen vaknar när man står med ett toalettnödigt barn och blir omsprungen av inte bara en, utan flera andra! Kalla det kulturkrock eller vad ni vill! ;-)

Likhet?!

Under min senaste VFT-period (praktik) hade vi fått i uppgift av vår mentor att filma oss själva under någon form av aktivitet på förskolan för att sen analysera oss själva som pedagoger. Den sekvens som jag filmade var en del av ett djurtema där vi köpt in fjärilslarver för att följa dem från larv till puppa och slutligen till fjärilar som barnen skulle få mata med nektar några dagar innan de släpptes ut.

Anyway, filmningen gick bra men en bit in i filmen hör jag mig själv, när jag visar den lite större tygburen som pupporna ska sitta i och sedan bli fjärilar i... "Sen när fjärilarna kläckts och vi ska mata dem, vad måste vi tänka på när vi öppnar buren och ska stoppa ner maten?" Det svar jag har i huvudet är "akta så att fjärilarna inte flyger ut".Ett barn svarar: "Akta så man inte rör fjärilarna". Ett annat: "Akta så man inte skrämmer fjärilarna" , klokt och bra båda två men jag, i min iver att få just "mitt" svar, fortsätter och fortsätter ända tills jag får "rätt" svar...

När jag då alltså ser mig själv drabbas jag av en känsla av deja vu...Var har jag sett något liknande innan?! Jodå, till sist kommer jag på det: Sven Melander!!... i Sketchen där han frågar en liten flicka vad barn önskar sig mest av allt i världen.... Ja, inte så att jag blir arg eller så, men just att jag redan har ett tänkt ut ett svar och jag fortsätter och fortsätter att fråga tills jag får mitt svar!

Snacka om nyttig uppgift! Visst är det jobbigt att se sig själv, men ack så utvecklande!

För de som mot förmodan inte sett klippet med Sven Melander eller vi se det igen... här kommer det! (mitt finns tyvärr inte kvar...)
http://www.youtube.com/watch?v=hcxwTgEC7IM
ENJOY!

Frosseri i anti-Natalie

Vilken lördag jag hade!! Puh! Inte konstigt att man fick huvudvärk... Som ni alla vet är jag något trött på Spiderman ("den snälle, den dumme, den röde, den svarta" och alla andra förbaskade varianter), Batman osv. För att inte tala om dessa, i mina ögon sett, märliga leksaker beståden av vapen i olika former... Hela lördagen blev ett frosseri i alla dessa saker...

Först var det kalas hos en pojke på Es förskola. Man kan, utan att överdriva det minsta, säga att hans rum svämmade över av diverse pistoler, gevär, svärd, boxhandskar och spiderman-grejor... Var man än vände blicken landade den på något sådant... inte ens pussel, memo och lotto-spel hade undkommit. Inte ett könsneutralt spel i sikte, bara Spiderman, Ben10 och Batman. Ovanpå allt envisades E med att han skulle "skjuta" mig innan han gick med på att lämna kalaset...

Senare på eftermiddagen bar det iväg till trevlig samkomst hos svägerskan och kusinerna. God mat och dryck, men tyvärr lyckades ju E hitta 2½ år äldre kusinens diverse svärd, båda laser och vanliga... Tror att det blev lite för mycket vapenerfarenhet på en dag för den unge mannen som blev smått spattig och stirrig och till slut hamnade i mammas knä.

Jag kommer aldrig (ja, aldrig) att ge med mig och köpa vapenleksaker till mina pojkar (jovisst, en liten vattenpistol eller mjukissvärd kan jag väl stå ut med) och det spelar ingen roll att jag får höra argument som att "ja, allt som är förbjudet är ju roligt". Ja, det är mycket möjligt, men jag kommer heller inte att köpa ut till mina barn eller tillåta att de röker, hur kul dessa förbud än blir! (Och vad gäller att köpa sprit till tonåringar så talar forskningen sitt tydliga språk - de som blir bjudna dricker mer! Så det så!).

Som lite grädde på moset ser jag idag när jag bläddrar i en katalog från BR-leksaker att man säljer diverse gevär (dubbelpipiga och enkla) med "utfällbart sikte för precision, magasin och 6 pilar". Det finns även "Air Blasters Ultimate Missile" - lufttrycksblaster som kan skjuta lysande missiler upp till 9 meter!! Men lysande!! Vem ska ha dessa?? Skjutglada 8-åringar som träffar som blinda hönor och kan skada både ögon och annat på sina kompisar! Så himla dumt! Det finns så förtvivlat mycket leksaker, så varför?

I ständig åtanke när det gäller vapen och krigslekar har jag också min mamma, som faktiskt upplevt kriget på riktigt då hon föddes 1938 i franska Dunkerque! Man kan visst få leka lite riddare och så, men jag kan inte fatta varför pojklekar (och leksaker) nödvändigtvis måste handla om att slåss, skada och döda!

Tummen ner för det!!

Alla är jämlika, men vissa är mer jämlika än andra....

... ja, vissa av er känner igen tankegången från Orwells "Djurfarmen" ("Animal farm")... detta är ett område som jag funderar kring ibland, och i synnerhet på senare tid. Jag har alltid reagerat på att man i skolans värld faktiskt hittar de som resonerar som grisarna i "Djurfarmen"... I läroplanerna står klart uttalat att skolans verksamhet ska genomsyras av demokratiska värderingar och däribland alla människors lika värde. Blir alltid lika ledsen när dessa värderingar inte efterlevs av vuxna. Hur ska man då kunna förvänta sig att de efterlevs av barn och unga??

Men än värre tycker jag det är när jag nu, varandes på olika förskolor, ibland även där kan uppleva att viss personal faktiskt inte behandlar barnen på ett demokratiskt sätt. Barn är också människor med känslor och har rätt till minst lika stor respekt som andra individer! Både jag och andra av mina medstudenter har upplevt att man använder sig av t ex ett märkligt bemötande där man ignorerar ett ledset barn för att det kanske är ett barn som ofta gråter... eller att man på vissa förskolor använder sig av bestraffningsmetoder som time-out och typ skamvrån! Det är verkligen under all kritik att vuxna människor som arbetar med små barn tillåter sig sådant beteende när de i stället skulle föregå med gott exempel och visa barnen hur man bör uppträda mot och bemöta sina medmänniskor! Det är inte okej att som (professionell??) pedagog skrika på barnen och säga saker som "ja, det är väl typiskt dig! Du är minsann likadan som din syster. Era föräldrar har tydligen inte lärt er hur man uppför sig!". Eller att säga till en tonåring att de är dumma eller korkade. Och aldrig, aldrig ignorera ett barn som är ledset och mår dåligt! Man blir så ledsen...

Jag kommer att göra mitt yttersta för att bli en viktig,stabil och rättvis vuxen i barnens liv. Jag vill verkligen vara en närvarande och omhändertagande pedagog som barnen känner bryr sig om dem och deras person. En föreläsare jag lyssnade till idag (som talade om hälsofrämjande skolutveckling) använde sig av uttrycket "ramar och kramar" och det är väl något att satsa på.

Jag är så innerligt tacksam att mina barn går på en förskola som jag känner genomsyras av en god stämning. Personalen är väldigt inkännande och omtänksam, samtidigt som de har tydliga gränser. Pedagogerna utstrålar värme och omtanke och jag känner mig fullständigt trygg i att lämna mina små änglar i deras vård, något jag vill kunna erbjuda andra föräldrar!

Barn har rätt till samma respekt och bemötande som andra! En god måttstock är att alltid vända på situationen - hur skulle jag reagera om någon behandlade mig så här/sa så här till mig?

Inte för att jag är världens bästa bilist men...

... attans vad många kassa bilförare det finns!! Jag har dock gjort observationen att många gånger när folk kör märkligt, så visar det sig att de pratar i telefon.... De kan stå och vänta på att få köra ut, och när man nästan är framme - DÅ kör de ut, mitt framför näsan på en! Eller så kör man bakom någon som kör märkligt sakta utan någon synlig anledning. Det är ljust, bra väg, inget regn eller snö... 70-väg... men det går i 50... När man sedan kör om, så visst, det kan vara en gubbe i keps, men ganska ofta är det någon som sitter med luren vid örat. Jag tycker så här - om man nu har svårt att behålla koncentrationen när man pratar i telefon - låt bli att prata när du kör bil!!

När jag nu ändå är inne på det här med bilkörning. Har märkt att mörka BMWs ofta kör ganska "på"... Liksom så där - upp i baken på en och så. Märkligt att just mörka BMW drar till sig dem som gillar att köra så! :-)

Könsstereotyper, "killigt", "tjejigt" och annat trams!

Det stör mig! Något så in i baljan! Varför ska allt i tillvaron delas in i tjejigt/killigt, kvinnligt/manligt, bara för tjejer/bara för killar osv?? Och VARFÖR är det hela tiden någon som envisas med att införa detta tänkande i mina barns värld?? Det gör mig superirriterad! Inte så att jag har något emot rosa glitterklännigar på en flicka eller tuffa tröjor på killar, men inte bara för att någon säger att det är så det ska vara! Jag har (ganska så nöjd) tidigare märkt att Elliot varit lyckligt befriad från dessa idéer. Han har ganska länge hävdat att hans favoritfärger är rosa och lila och när han fick syn på en annons med Hello Kitty-lakan blev han eld och lågor. Han har samtidigt gillat Byggare Bob, Spindelmannen och Blixten. Alltså, enlig mig, en hälsosam mix utifrån hans egna åsikter. Tyvärr är det någon som nu lyckats få honom att förstå att rosa är en tjejfärg och att svart är mycket coolare. Likaså har han nu också lärt sig att Spindelmannen, Star Wars och Batman är mycket häftigare än Lotta på Bråkmakargatan och Pororo. Och då kan nämnas att han aldrig sett vare sig Spindelmannen-filmer eller Star Wars (mer än att han hittat Niklas gamla S.W-gubbar...)

Som många av er vet, har Elliot lång hår, helt självvalt sen han såg ett hårdrocksband på tv och konstaterade att "dom pojkarna har långt hår". Plötsligt en dag ville han klippa håret  och efter en stund kröp det fram att han lekt med några pojkar i 8-9-årsåldern som sagt att "pojkar ska inte ha långt hår, utan kort". Pratade med Elliot och sa att han visst får klippa sig, men bara om HAN vill, inte för att någon ANNAN säger att han ska. Han har, enligt eget beslut, fortfarande långt hår.

 


Jag vet att män och kvinnor är olika och gillar olikheterna, men jag tycker inte om indelningen där vissa saker blir "förbjudna" för att de tillhör det andra könet! Vill en kille gilla rosa så ska han få göra det! Vill en tjej klä ut sig till Batman på maskeraden, ska hon få göra det! Givetvis får en kille också vara Batman och en tjej också gilla rosa, men jag gillar inte faktumet att vissa ska tuta i andra vad som är ok eller inte utifrån om man är tjej eller kille!! Jag blir också arg när jag tänker på att dessa små barn som lär andra hur man ska vara som tjej respektive kille, har lärt sig detta någonstans ifrån, kanske från vuxna!

Fram för den fria viljan, olikheter och att få vara som man själv vill!! Utan att bli kritiserad och påhoppad!

Härlig vår + jobbig pollen....

Det är en underbar dag, solen skiner, det är första lediga dagen av 4 och barnen leker glatt i trädgården. Härligt, härligt om det bara inte vore för den här attans pollen... tar både tabletter och ögondroppar och jag är verkligen zombietrött... och det är sååå trist i kombination med toppenväder och ledighet. Man vill ju vara pigg och sprudlande och kunna hitta på en massa roliga saker. Men jag vägrar låta kliiga ögon, rinnig näsa, trötthet och huvudvärk förta glädjen över att våren äntligen är här och det med besked!!

Så nu ska jag droppa i lite extra ögondroppar, ta med mig kaffet och sätta mig därute!

Ha en skön dag i solen mina vänner!

Påskfest + pistoler = Nej tack!

Sådär ja, nu har Natalie hittat något att reta sig på och då kan jag ju inte låta bli att skriva om det!

Idag är det påskfest på E & Vs förskola. I inbjudan står "Man får lova att klä ut sig, kanske till påskkärring/gubbe, hare, kyckling, häxa eller något annat som hör påsken till". Elliot ville vara häxa och fick på sig scarfs om huvudet, förkläde, fräknar och svärtad tand. Vincent provade samma, men blev nog ärligt talat lite rädd när han såg sig i spegeln och tog av munderingen igen. När vi står och klär av oss i hallen på förskolan kommer en av pojkarna in, utklädd till cowboy med en pistol i varderar hand. Men suck!! Sen när hör cowboys och pistoler till påsken?? Jag vet att jag kanske är besvärlig, men, som de som känner mig väl vet, jag gillar INTE vapen, vare sig riktiga eller leksaks... Och nej, jag tycker inte att pistoler hör hemma på en påskfest!! Det är inte första gången jag reagerar på pistoler på förskolan. Tycker inte att de har där att göra överhuvudtaget! Om barnen bygger pistoler av lego eller använder pinnar, fine, inte mycket att göra, men skulle verkligen uppskatta om jag (och mina barn) slapp leksaksvapen!

Såg också Elliots lite hopsjunkna hållning när han såg cowboyen. I födelsedag fick han nämligen en spidermandräkt och på morgonen sa han att "Jag kan ju inte ha spidermandräkten idag när det är påskfest, för det passar ju inte. Jag får vara häxa". Men jag vet ju att när han såg pojken i cowboydräkt, tänkte han att han ju kunde ha varit spiderman i alla fall...

Jaja, det var dagens irritationsmoment från Natalie... Nu ska jag åka och storhandla inför påskhelgen - det blev lite hål i schemat idag!:-) Imorgon vankas jobb på "ny" förskola!

Ha en fin dag!

Det vita lockar i vårljuset!

Det är något visst när känslan av vår infinner sig. Det är inte nödvändigtvis så att det är speciellt varmt, eller ens speciellt soligt. Nej, snarare är det något i luften. Man kommer ut, drar ett djupt andetag och känner att - jo, visst är det lite vår i luften?! Det är en härlig känsla efter en lång, mörk och kall vinter!

Våren är nog min bästa årstid. Allt vaknar till livs, även jag. Känslan av att ha allt det härliga framför sig. Känslan av den där vårpromenaden när man för första gången kan sätta sig någonstans i solen och ta av sig jackan en liten stund.

I och med våren, väcks i mig också en dragning mot det ljusa och vita. Kunde inte hålla mig och målade om den gamla, mörka byrån. Tyckte den blev mycket bättre som vit!

Måste också visa min lilla söta brödkorg som jag köpte på tradera för en 10a! Även den fick bli vitmålad!!

Idag är jag hemma med min lilla prickekorv Vincent som har vattenkoppor. Det blir lite mys, bokläsning och filmtittning: Kanske lite tvätt och stryk för mig....  Och förhoppningsvis en liten vårpromenad!

Ha en skön dag!

Twinkle twinkle little star...

Alltså, jag säger bara det, vilken gullunge jag har!! :-)

Häromdagen satt Elliot och Vincent och tittade på klipp på Youtube. De brukar gilla att titta på t ex "Bamse" eller olika musikklipp. Den här dagen hade Niklas hittat en liten film med en uggla och en stjärna, allt ackompagnerat av "Twinkle twinkle little star". För att göra historien kort: Ugglan flyger upp till stjärnan och de blir vänner. Vid gryningen måste han flyga hem igen och han tittar upp mot stjärnan som ju bleknar i gryningsljuset. Elliot blev så otröstligt ledsen!! Oavsett vad vi sa, att ugglan kunde flyga upp igen nästa natt så kunde han inte sluta, lilla plutten! Han hade lite svårt att förklara varför han blev så ledsen men han grät säkert i en kvart, stackaren! Antar att han har det efter sin mamma, som ju också gråter rätt ofta.... ;-) Ibland till och med till Bolibompa... (Vaddå?! Har ni sett "Adjö, herr Muffin"???) 

Nu var det ju inget kul att Elliotisen blev ledsen men jag hoppas lite att det tyder på att han kommer att utveckla en god empati...! ;-)

För den nyfikne, här kommer länken:
http://www.youtube.com/watch?v=yCjJyiqpAuU

Våren är på väg! :-)

Jo, jag tror faktiskt det är sant - våren är på väg!! Och den är sååå efterlängtad! Idag sa termometern 7 plusgrader och solen lyste! Så vi passade på att göra en liten lördagsutflykt till Vellingeblomman. Barnen var nöjda med att få klappa lamm, titta på kaniner och marsvin och givetvis att ta en god fika! Natalie var nöjd med några påskliljor och lite fröer, jord och annat. Imorgon ska vi plantera lite tomatfröer och hoppas att vi så småningom får lite goda, små tomater att mumsa på!

Vincent var dock lite besviken - "jag vill titta på tomtarna" (för er som inte känner till Vellingeblomman så har de en stor tomteutställning och MASSOR av tomtar när det är den tiden på året). Jag försökte förklara för min lille plutt att det inte finns några tomtar nu utan bara kycklingar och påsksaker. "Men jag VILL titta på tomtarna" envisades han och efter en stund när han förstod att det inte blev några tomtar sa han med något trumpen röst - " Det här är inte Vellingeblomman!!". :-)

Nu hoppas vi på sol och vårkänsla imorgon också så att man kan njuta av hela helgen och få lite kraft inför veckan som kommer. Den blir i och för sig rolig - jag inleder med två dagar med bild  - så kul det ska bli! Det får mig att tänka tillbaka till när jag läste bild i Växjö vilket var toppen!

Nej, nu ska jag ta ett litet glas rött till innan sängen och boken kallar (läser just nu "Dödergök" som är ganska så spännande). Ha en härlig lördagkväll!
kram

Alltså.... jag säger bara - Försäkringskassan!!!

Jag är arg! Skitarg! Efter att ha hamat i en telefonkö på över 400 personer före kommer man fram och får prata med en sur, fyrkantig och oförstående människa!
Läget är så här - för ett tag sen fick jag ett färgglatt och käckt brev från FK angående jämställdhetsbonus. Toppen, tänkte jag! Vi tillhör de, någotsånär, jämställda par där både pappa och mamma tar ut föräldraledighet och nu ska vi till och med bli belönade för detta! Nice! Anyway, la det fina kuvertet på skrivbordet i väntan på tid att söka upp lönebesked som skulle bifogas. Sen, mitt i alla sjukdomar i familjen, blev det där kuvertet lite bortglömt och när jag hittade det idag, upptäckte jag att, ve och fasa, sista dagen var igår! Jaja, tänkte jag, så mycket kan väl inte en dag betyda. Jag ringer helt enkelt dig och förklarar och lägger det på lådan bums. Men icke sa nicke!! Den gubben gick inte! Det var inte ens så att människan hade vett att säga att "det är ju jättetråkigt". Nejdå! "Du kan ju skicka in blanketten. Men ni får inget. Det är för sent". Vi klarar oss säkert utan dessa pengar, men det är principen!

Jag brukar faktiskt anstränga mig för att göra saker i tid och avskyr att vara sent ute och man kan tycka att när det gäller en dag (inte en månad eller en vecka) skulle man kunna vara liiiite flexibel, men det är väl inte FKs grej... Överhuvudtaget har jag inte mycket till övers för denna försäkringskassa som sitter och dömer ut läkarintyg efter läkarintyg för sjuka människor som de aldrig ens träffat! De kräver att folk lämnar saker i absolut tid, men själv kan de slira på dagarna. Inte får man någon ersättning de gånger de dragit ut på tiden med ersättningar.

Så, dagens fiende i Nats värld - Försäkringskassan!! Grrrrr!

Back on track! Finally!!

                                         

Ja, äntligen har jag tagit mig samman igen! Det jag pratar om är givetvis min kosthållning. Allt gick ju så bra innan, men sen kom december och halsflussen avlöstes av förkylning, som avlöstes av kräksjuka som avlöstes av förkylning igen... vilket ledde till att träningen kom av sig.... Ovanpå detta var det ju tid för mig att börja äta vanlig mat 2 ggr/dag just kring jul... inte den bästa tiden för mig som förknippar jul med att äta. Vad hände? Givetvis spårade jag ur! Från att skött mig till punkt och pricka gick jag till att stoppa i mig mer eller mindre allt jag kom över... suck! Men efter helgerna tog jag mig samman och bokade en uppföljningstid med min hälsocoach. Kan ju erkänna att jag var 10 gånger mer nervös för mötet med honom än jag var för tentan jag gjorde dagen innan! ;-)
Det gick i alla fall över förväntan, +2kg för allt det jag gjort får nog räknas som godkänt (har ju ändå gått från 800kalorier om dagen bestående av enbart ersättningsproduker till att äta 2 vanliga mål om dagen). Så nu har jag fått motivationen tillbaka och kör på igen, det känns jättebra!!!
Min största utmaning blir att lära mig "lagom"... jag är mer "allt eller inget" vilket är svårt i längden! Men det känns bra att ha motivationsstöd från de goa människorna på Itrim. Skulle jag hålla på att halka dit igen kommer jag definitivt inte att hålla mig därifrån utan rusa dig och prata istället! :-)

Nu är det dags att ta tag i dagens pluggande, och lite senare blir det en träningsrunda!
Ha en toppendag!

Dagens, månadens, årets? irritationsmoment!!!

Jag blir tokig, absolut vansinnig!!! Inte bara idag, utan år efter år fortsätter dessa enträgna, envisa och besvärliga människor sin mission! Tänk att en enda gång få lov att gå och shoppa ifred!! Fridstörarna jag pratar om är givetvis dessa hopplöst envisa försäljare som är utplacerade på diverse strategiska platser på våra köpcenter! Vanligast är de som vill pracka på dig ett nytt telefonabonnemang, eller i alla fall övertyga dig om att just deras bolag är absolut bäst, billigast och mest fantastiskt! Det kan ibland också vara överjobbiga typer som vill sälja någon form av skönhetsprodukter (av någon outgrundlig anledning talar dessa nästan alltid engelska...). Eller varför inte dessa fantastiska människor som, när man i full fräs, efter att ha fredagshandlat och klockan är 17.30 tycker att det är en ypperlig tid att diskutera byte av elbolag..... Jag blir så trött!!

En gång i tiden (under en förvisso mycket kort period) jobbade jag extra som telefonförsäljare och det var minsann ingen dans på rosor - aldrig har jag blivit så kränkt och utskälld och kallad alla möjliga fula saker, så jag brukar aldrig vara otrevlig mot vare sig säljare i telefon eller på andra ställen, men jag ger mig inte in i diskussion med dem. Jag skulle faktiskt uppskatta om jag kunde få ta mig in till Coop Forum (vilket jag gör åtskilliga ggr per vecka) en enda gång utan att bli påhoppad med "Heeeej!" eller "Vad vet du om Telenor?!!

Jag kan samtidigt känna medlidande för dessa stackare som har ett sådant jobb, de måste ju också fatta att nästan ingen vill diskutera elbolag en fredag vid halv 6... Och att alla människor inte jämt och ständigt vill byta telefonbolag. Om jag vill byta något eller köpa något så kan jag själv söka upp en säljare eller en affär! Tack så mycket!!

Nu har jag ventilerat så nu kan jag hålla fredag! :-)
Ha en trevlig kväll alla!!

Hur gick det här till??? Datanörd??

Häromdagen satt jag och funderade över mitt användande av datorer och internet. Förstår inte riktigt när det hände och hur det gick till, men jag tror bestämt att jag blivit något av en datanörd!! Ja, inte så att jag blivit väldigt skicklig på att programmera eller att fixa datorer som inte funkar (ehhh, nej!!), men jag använder datorn extremt mycket, till alla möjliga saker. Man kan undra hur jag klarade mig innan... ;-)
Jag mailar såklart, söker info om allt mellan himmel och jord ... Jag kollar öppettider och tittar var jag kan hitta saker. Jag kollar telefonnummer, menyer på sushirestaurangen, söker semesterboende och testfakta om bilbarnstolar. Jag beställer frisörtid, betalar räkningar, lyssnar på musik, tittar på program jag missat på tv och beställer nya recept på medicin. Jag lämnar studieförsäkran till csn och anmäler vab. Jag köper böcker, kläder och annat. Och jag sköter mer eller mindre allt som har med studierna att göra på datorn - diskuterar med mina medstudenter, lämnar in arbeten, läser andras arbeten, tittar på schema, får info om ändrade tider.... Givetvis använder jag också Facebook (fast det visste du ju redan! ;-) ) i tid och otid, för att hålla mig uppdaterad med vad folk gör, spela spel, hitta gamla vänner och så vidare.
Det som är mest intressant med detta är hur jag (och andra i min generation) har gått från att inte ha någon dator, till att sköta så många olika saker via datorn. Om man tänker på Elliot och Vincent, så kommer de antagligen inte ens att reflektera över detta, då datoranvändandet kommer att vara en naturlig del av deras uppväxt. Redan nu har Elliot förstått tjusningen i att man på datorn kan se favoritprogrammen på Bolibompasidan och att man kan spela spel på datorn. Han är också förvånansvärt skicklig på att hantera sin pappas iphone!

Visst kan man tycka att man ibland har skärmen uppe lite väl mycket och att det är viktigt att även göra annat, men visst är datorn ett praktiskt och användbart redskap både för studier och arbete som för nöje!?

/datanörden :-)