Jaha, det var det....

... semestern som gick upp i rök... eller jag kanske borde säga regn! För det var väl attans vad det regnat! Vissa dagar har det nästan verkat som om hösten varit på väg, andra bara allmänt grått och trist... Detta är ju första sommaren på.... evigheter... som jag inte är ledig hela sommaren, minst 7 veckor och bara det känns ju märkligt. Att sen de få veckor man är ledig regnar och blåser bort gör ju inte saken bättre!

Började ju med att vara ledig en vecka kring midsommar, när vi åkte till Blekinge. Då var det 17 grader, blåsigt och regn till och från. Sen har jag varit ledig mer eller mindre de senaste 3 veckorna och antalet dagar med riktigt sommarväder är lätträknade... Ja, ja, det är inte så mycket att göra åt saken, får försöka njuta på eftermiddagarna de dagar jag slutar tidigare, för nu när jag ska jobba, då kan man ju ge sig den på att det blir fint väder igen! ;-)

Njut av sommarvädret ni som fortfarande är lediga! Ja, vi andra också, så gott det går! :-)

Men hjälp! Vad har hänt med mig?!

Ja, det kan man verkligen undra!! När jag var i tonåren kunde jag inte nog fort komma ifrån "landet" där vi bodde. Jag berättade för alla som ville höra att jag aldrig! skulle bo på landet någon mer gång! Och därvid har jag stått fast. Men nu börjar det helt plötsligt hända saker. Jag har börjat romantisera kring min (till största delen) uppväxt på landet. Midsomrarna à la Bullerbyn där vi barn i byn samlades med träskrindan på morgonen för att gemensamt gå och samla blommor till midsommarstången och vår gemensamma midsommarfest. Eller kräftskivorna... För att inte tala om alla skogsturer som jag och kompisen Jenny gjorde, vinter såväl som sommar. På somrarna plockade vi blåbär, tuggade harsyra och busade i vår "spökskog" och på vintern letade vi och analyserade djurspår och djurbajs. Jag sydde (ja, inte blev det vackert, men ändå) en "Ronja-dräkt" som jag sen hade på mig och lekte Ronja i skogen. Mamma och  jag plockade svamp och kokte lingonsylt och jordgubbssaft.... Ja, you get the picure!
Och nu känner jag "åh, jag vill att mina barn också ska få uppleva allt det där!". Och jag känner en tydlig dragning till landet... Helt ofattbart!
Å andra sidan kan jag vissa dagar känna stadens lockelse och skulle då inte ha något emot att bo mitt i stan, tillbringa mer tid på caféer och restauranger... gå på bio... teater... shoppa... Men dragningen till landet är nog starkare... märkligt nog!

Vad är då detta??? Kan det månne vara en lite för tidig 40-årskris?? Jag blir ju 40 (hu, hemska tanke) i december 2012... Ja, inte vet jag!

Idag har jag varit ute med Elliot och Vincent i skogarna runt mina gamla trakter, utanför Hörby. Körde förbi "mitt" gamla hus och blev så himla nostalgisk... kunde inte låta bli att göra en liten sökning på nätet när jag kom hem och vad ser jag - huset blev sålt i mars i år! Jag vill ha!! Eller, nej, det vill jag kanske inte... Eller, ja, vem vet?! Som ni märker - för tillfället: Natalie = förvirrad!

Nu ska jag släppa mina lantliga, romantiska drömmar och titta på en Harry Potter film - långt ifrån såväl svensk landsbygd som sydsvensk storstad! :-)

Märkligt behov

Jag är en känslomänniska. Ut i fingerspetsarna. Jag är antingen på topp eller nere i botten, ytterst sällan någonstans mittemellan. Jag har starka åsikter om det mesta och kan ganska lätt bli upprörd. Jag har en god förmåga att leva mig in i böcker, filmer eller historier jag hör, oavsett om de är uppdiktade eller verkliga.

Ofta kastar jag mig med hull och hår över böcker och filmer som jag vet kommer att göra mig upprörd, ledsen eller berörd. Som till exempel filmen "Svinalängorna" som vi såg igår. Och sen gråter jag floder. Men det är inte bara tragiska filmer och böcker som tilltalar mig, utan även lyckliga, men viktigt är att de väcker känslor. Något jag verkligen älskar att titta på är förlossningstv! Och för varje barn som kommer till världen gråter jag även om det är en lätt förlossning och en välmående bebis. I det fallet är det nog snarast en kombination av det fantastiska i att en ny liten människa kommer till världen och egna minnen från E & Vs födelse.

Jag har funderat en del på detta, mitt behov att beröras, uppröras och gråta. Ibland tror jag att det är någon form av det som brukar kallas katharsis, en sorts själslig rening genom det man upplever, som till exempel en pjäs eller  en bok. För jag, på något märkligt sätt, gillar att bli berörd och upprörd. Då känner man liksom att man lever. Sen kunde jag väl i och för sig ibland önska att få vara liiiite mindre känslig och något mer plan i mitt humör, både vad gäller "uppåt" och "neråt". Men man får hålla tillgodo med de man fått och helt enkelt fortsätta att skratta och gråta, fortsätta att låta sig beröras av fiktion likväl som av verkligheten.