Jag är en känslomänniska. Ut i fingerspetsarna. Jag är antingen på topp eller nere i botten, ytterst sällan någonstans mittemellan. Jag har starka åsikter om det mesta och kan ganska lätt bli upprörd. Jag har en god förmåga att leva mig in i böcker, filmer eller historier jag hör, oavsett om de är uppdiktade eller verkliga.
Ofta kastar jag mig med hull och hår över böcker och filmer som jag vet kommer att göra mig upprörd, ledsen eller berörd. Som till exempel filmen "Svinalängorna" som vi såg igår. Och sen gråter jag floder. Men det är inte bara tragiska filmer och böcker som tilltalar mig, utan även lyckliga, men viktigt är att de väcker känslor. Något jag verkligen älskar att titta på är förlossningstv! Och för varje barn som kommer till världen gråter jag även om det är en lätt förlossning och en välmående bebis. I det fallet är det nog snarast en kombination av det fantastiska i att en ny liten människa kommer till världen och egna minnen från E & Vs födelse.
Jag har funderat en del på detta, mitt behov att beröras, uppröras och gråta. Ibland tror jag att det är någon form av det som brukar kallas katharsis, en sorts själslig rening genom det man upplever, som till exempel en pjäs eller en bok. För jag, på något märkligt sätt, gillar att bli berörd och upprörd. Då känner man liksom att man lever. Sen kunde jag väl i och för sig ibland önska att få vara liiiite mindre känslig och något mer plan i mitt humör, både vad gäller "uppåt" och "neråt". Men man får hålla tillgodo med de man fått och helt enkelt fortsätta att skratta och gråta, fortsätta att låta sig beröras av fiktion likväl som av verkligheten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar