Ytterligare ett år börjar lida mot sitt slut.

Då var det dax att knyta ihop ytterligare ett år. Det känns verkligen som om åren går fortare och fortare, man kan bara hoppas att det bromsar lite snart, annars viner tiden förbi innan man hinner blinka och det vore ju synd!

Hur har då detta 2010 varit? Ja, för min del har det inneburit en del förändringar och steg i annorlunda, men rätt, riktning. Jag är nöjd med mitt 2010! Året började lite tungt i och med depressionen som satte in i slutet av 2009 men ganska snart kände jag mig bättre och det kändes som en stort steg framåt att jag klarade av att börja jobba igen! Det var roligt att komma tillbaka till jobbet efter föräldraledigheten, kanske inte i första hand för jobbets skull, utan för alla underbara kollegor på skolan! Jag var ju redan sedan tidigare inne på att jag ville vidare och tankarna fortsatte. Försökte bland annat få gå lärarlyftet men det ville sig inte...

Sommaren var härlig med mycket sol och värme och trots att vi inte var iväg på någon längre tur, var det en lyckad sommar. I somras började också tankarna att jag skulle bli tvungen att ta tag i mig själv, min hälsa och min vikt och till slut bestämde jag mig för att skriva in mig på Itrim, men först skulle jag vara med på älskade Matt och Chrilles bröllop i september! Vid den här tiden var också ansökan till högskolan inskickad, vilket kändes lite läskigt men bra!

För att göra en lång historia kort - 2010 har för mig inneburit: tillfrisknande, påbörjade studier vilket innebär ny inriktning på yrkeslivet och att någon form av kontroll tagits över min kropp och mitt välbefinnande! Jag känner att jag är på rätt väg, både med mig själv och med mitt yrkesval, vilket känns toppen! Jag är så glad att jag äntligen tog tag i allt och gjorde en förändring!

Som mål inför 2011 har jag egentligen bara en sak: att vara säll mot mig själv! Att ta hand om mig själv och samtidigt ha en hög acceptans för att saker inte alltid går riktigt som man vill! Självklart vill jag också lyckas med studier och med det påbörjade arbetet med att må bra och röra lite mer på mig! Men som sagt - viktigast är att ta hand om sig själv, tror jag!

Jag ser också fram emot ett nytt år där jag får se mina små gullungar utvecklas och lära sig nya saker, det är en verklig gåva att få följa med på deras väg mot framtiden! :-)

Jag önskar alla ett riktigt gott nytt år och min önskan för er, är att ni försöker ta hand om er och era nära, att ni är snälla mot varandra och er själva. Jag hoppas också att nästa år ska föra med sig en mer öppen inställning till människors olikheter, att man ser olikheter som en tillgång istället för ett hinder,  och att vi blir av med den något trista eftersmaken av 2010 års valresultat.

Och vid 12-slaget - skjut gärna en raket mindre och sänd istället en tanke till de människor som har det sämre än du och jag!
Kram till er alla!

På rätt spår

Är nu inne på andra veckan av min första VFT, eller praktik som det ju kallades förra gången jag pluggade, och jag måste nog säga att det känns som om jag är på rätt spår! Det är roligt! Det är givande och det känns som om jag har valt rätt, vilket är superskönt! Är inne i en fas av omställning, från högstadiets uppnåendemål till förskolans strävansmål. Från högstadiets kämpan att få upp elever till ett visst betyg, till förskolans syn på att kunskap och lärande finns i allt och vid alla tillfällen. Jag håller på att ställa om mitt synsätt och upptäcka alla olika tillfällen som inbjuder till lärande för små barn! Det känns som en sådan glädje att kunna dra nytta av vardagliga sysslor, kunna gå ut i närmiljön och upptäcka, kunna använda sagor för att träna både språk och matte.... osv i alla oändlighet!
Men en sak som man nog skulle behöva, är en kurs i konflikthantering... ;-) Man kan lätt säga att barn hamnar i konflikter titt som tätt!
Jag har redan hunnit med teaterbesök, julpyssel, workshop om pedagogiska kartor, föreläsning om utomhuspedagogik, pulkautflykt, tillverkning av "Boken om mig", spel, lekar, körövning och en massa annat! Och det på mindre än 2 veckor! Härligt! :-)

Pappa i mina tankar...

Idag är det ju fars dag och här i huset har vi firat lite med mysfrukost och umgänge i familjen. Det är ju en sådan dag där de flesta som har en pappa i närheten brukar tillbringa en stund tillsammans med honom, kanske ta en fika, äta middag eller något annat roligt. Både jag och Niklas har ju pappor som är änglar (som Elliot och Vincent säger) så vi får helt enkelt klara oss utan en mysig pappastund. I stället får vi sända en tanke och tända ett ljus. När jag tänker på det känns det konstigt - har lite svårt att förstå att jag faktiskt inte träffat pappa på 7½ år! Det känns galet! Men när jag tänker på pappa är det alla de goda minnena jag tänker på, inte i första hand den sista tiden, även om den hade sina stunder också. Helst vill jag minnas pappa som han var när han var på topp - aktiv och glad. Jag tänker på när han under varma sommardagar satt parkerad mitt i solen, trots att man påpekade att han mer och mer började likna en kräfta! Eller på utflykter vi gjorde till Danmark... Tivoli... leksaksmuseum.... den lilla sjöjungfrun... Eller kanske hur han, sin diabetes till trots, var en riktig gottegris!

Jag kan inte heller låta bli att tänka på dråplig minnen som en av våra bilsemestrar till Frankrike som stundtals påminnde om "Vi hade i alla fall tur med vädret" med en bensinläckande bil och allmän förvirring! Eller när pappa jagade grannens hönor över stock och sten (en jakt som tyvärr slutade med en skadad fot).

Det som gör mig sorgsen är att pappa aldrig kommer att få träffa Elliot och Vincent och givetvis att de aldrig kommer att få lära känna sin morfar (eller farfar som inte heller finns med oss längre). Men barnen vet att morfar är en ängel i himmeln och att han målade fina tavlor. En gång sa Elliot något märkligt - han var ganska liten och pekade på en tavla som pappa målat (från Frankrike) och som han kallade "Här vill jag bo" - och sa - "där bor morfar". Då kunde jag inte undgå att rysa lite.

Men pappa, om du hör det här - vi saknar dig och tänker på dig!

Bajsmamma!

Jodå, här har ni en livs levande "bajsmamma"! I alla fall om man får tro mina söner! Jag vet, jag är inte ensam om epitetet, men nog börjar det bli lite trist att ständigt vara "bajsmamma", "dumma mamma" eller till och med "dumskalle"!!

I förmiddags åkte jag och barnen till Barnens Scen i Folkets Park för att se en film. Allt var trevligt och barn och mamma var glada. Efter filmen gick vi ut till lekplatsen i parken och allt var frid och fröjd, ända tills barnen började leka vid ett stort skepp som man bland annat kan klättra på och gå in i. Elliot gick in och strax därefter gick Vincent in, men, hör och häpna, han dristade sig till att krypa in genom fönstret istället för genom dörren! Gissa om storebror blev ilsken!?! Elliot började skrika och gapa om att man inte FÅR gå in genom fönsterhålet medan jag försökte förklara att Vincent ju faktiskt fick gå in genom vilket hål han vill. Och DÅ kom det - "Bajsmamma"!! Varpå jag satte mig på huk för att upplysa unge herr Elliot om att man inte behöver kalla mig för det vilket ledde till att jag i stället blev en "dumskalle"! Suck!

Nu är det ju förvisso inte bara jag som är "bajs" eller "dum", barnen använder det om varandra och om Niklas. Och diverse andra personer. Man kan ju hoppas att det lägger sig snart... Elliot är den som har introducerat det hela, men Vincent är ju inte sen att hänga på... så gott som varje morgon när Niklas ska åka till jobbet säger Vincent, vinkandes och med sitt allra vackraste leende: "Hej då pappaBAJS!"

Jaja, vissa dagar är man ju i alla fall "snälla mamma" också, och tur är väl det! :-)

shit vilken kick!!

Åh, vilket toppenhumör jag är på! :-) Har varit iväg och tränat och vägt mig för andra gången sen jag började på Itrim. Är riktigt nöjd med resultatet: minus 8,3 kg på 4 veckor!! Vilken motivationskick det ger!! Nu känner jag mig mer laddad än någonsin att fortsätta! Och, tro det eller ej, jag gillar träningen!! Ibland tar det givetvis emot att åka iväg, men när jag väl är där så är det kul och efter mår jag alldeles prima! Plus att personalen, oavsett vem är som jobbar, är toppentrevlig och peppande! Vilket bra beslut det var att köra igång! Nu gäller det bara att ta sig ner resten av kilona innan det viktigaste arbetet börjar - att lära sig att leva rätt!! Men det känns bra att man kommer att ha stöd under resans gång.

Nu ska jag förbereda kvällens mat - couscous provencal (jodå, nu får jag till och med tugga! ;-) )
Ha en toppenkväll!

Over and out

Är nu hemkommen från den, antagligen, sista arbetsdagen på Oxievångsskolan! Det känns märkligt, har ju ändå varit där sen januari 2003! Men samtidigt känns det kul och spännande, för nu börjar ju snart en ny period i livet!! Givetvis kommer jag att sakna alla goa kollegor - om det är något Oxievång har så är det härliga kollegor! Tänk, efter lovet ska jag inte dit, utan efter att jag lämnat barnen på förskolan så ska jag till lärarhögskolan! :-) Jag ser verkligen fram emot att plugga och det ska bli riktigt spännande att få komma ut på praktik i vecka 47. Hoppas och tror att jag gjort rätt val, det känns så i alla fall!

Det bästa av allt just nu, efter en riktigt hektisk period med massor att göra, att ikväll har jag inget att rätta, inget att planera inför imorgon!! Jag ska bara sitta i soffan och jäsa! Hääääärligt! :-)

Dagens irritationsmoment

Har ett längre tag funderat över en sak som både irriterar mig och gör mig bekymrad. Nästan varje dag när jag lämnar Elliot och Vincent på förskolan kommer någon förälder i bil med obältade barn.Och idag var det dax igen. Ibland halvstår barnet i en barnstol i baksätet, ibland sitter det i någons knä och ibland står det i framsätet, lutat mot instrumentbrädan! Varför, undrar jag?! Borde folk inte vara mer rädda om "det käraste de har"??? Visst tar det några sekunder extra att bälta barnen men är det inte värt det? Står ett barn lutat mot instrumentbrädan och man krockar, även i ganska låg hastighet, åker ju barnet rakt igenom rutan!!

Jag vill inte klappa mig själv på axeln, men jag bältar alltid mina barn! ALLTID! Även om vi bara ska köra i några minuter. Det är liksom en självklarhet och jag önskar att alla bara kunde ta sig den extra lilla stunden och göra detsamma. Inte för att lagen säger det, utan för att man faktiskt är rädd om sina barn!!

En bra känsla

En bra känsla har jag i kroppen! Vet inte riktigt om det är för att jag två kvällar på rad varit på trevliga föräldramöten på förskolan, för att jag mår bra med mitt sätt att äta, för att det snart, jättesnart är slut på jobbet och pluggandet börjar eller något helt annat!

I söndags var det ju ett alldeles underbart väder och efter träningen åkte hela familjen ner till Ribban för lek på lekplatsen och promenad i solskenet. Det var så härligt! Man borde verkligen alltid ta tillvara på dagar som denna, insupa ljuset och luften, se till att få lite sol på sig! Man mår så bra! Idag kan man ju förvisso inte skryta med att vädret gjort en så lycklig - och riktigt höstruggigt är det! Men jag gillar hösten! Finns det något härligare än en solig dag med hög, klar och krispig luft?! Sen kan man ju vara utan värsta höstrusket!

Nu återstår bara runt 1½ vecka på jobbet... det ska bli så spännande att börja plugga igen! Redan på måndag vecka 44 har vi mentorsträff och sen i v 45 kör det igång på riktigt! Lovely!

Ska njuta av mitt välmående en stund nu, innan sängen och boken kallar!

Ärligt talat - skönt att det snart är över!!

Nu är vi, som lärare, inne i den jobbiga perioden. Rättningshögarna växer i oändlighet, prov ska göras, omdömen skrivas och utvecklingssamtal hållas. Ovanpå det tycker jag att, i alla fall mina elever, passar på att vara så där lite extra jobbiga eller struliga... De första åren trodde jag att det berodde på mig, att det alltid blev så himla stressigt vid den här tiden. Trodde att det var för att jag var orutinerad... men nej, så var nog inte fallet - det är nämligen precis likadant fortfarande! Högarna blir större och större och man vet inte i vilken ände man ska börja - ringa den där föräldern, fylla i den där blanketten, göra det där provet, rätta de där uppsatserna eller kanske gå och rastvakta, matvakta eller kanske till och med planera sin undervisning! Eller varför inte registrera omdömen, lusresultat (ja, jag vet, det var några veckor sen), frånvaro eller försöka hitta den där boken, kopiera eller .... ja, you get it! Visst låter jag lite gnällig och bitter och det är därför, just därför, som jag är mäkta nöjd med att det kommer att vara över om några veckor!! :-)

Om två veckor börjar höstlovet och efter tänker jag inte fundera så mycket över allt av detta! Då börjar jag ju plugga igen! Ska bli så himla roligt och jag känner mig så laddad! Och som jag ser fram emot att få jobba med mindre barn! Så trots att helgen kommer att innehålla en del arbete och omdömesskrivning känner jag mig på gott humör - det är bara att rikta blicken lite högre och se vad som är i antågande!
Trevlig fredag på er!! :-)

Tänk om det hade varit Vincent! :-(

Som ni säkert förstår, hos en mamma, boendes i Malmö, med en 2-årig son, går tankarna idag till den 2-årige pojke som igår eftermiddag blev indragen i ett gisslandrama nere i centrala Malmö. Givetvis har jag också tänkt mycket på pojkens mamma, och hur modigt hon verkat ha agerat! Jag kan inte föreställa mig hur jag skulle klara en liknande situation!! Kan inte hjälpa det, men blir tårögd varje gång jag råkar ramla över nyheten igen - på tv eller i tidningen... Vill knappt ens tänka tanken att man kan råka ut för något sådant! Det är nog varje förälders stora skräck - att någon på ett eller annat sätt ska ta ens barn! Och inte tror man att man ligger i riskzonen om man är ute och går på stan på eftermiddagen! Jag blir så ledsen när jag tänker på allt som händer i Malmö nuförtiden! Jag vill verkligen att mina barn ska växa upp i en trygg och lugn omgivning, vill inte behöva oroa mig så fort de är ute! Man kanske skulle flytta ut i skogen?!

Insikt om ätande

Ja, jag tror minsann jag har kommit till insikt om något vad gäller mitt sätt att äta!! I och med att jag de senaste 5 dagarna varit 100%-igt styrd i vad jag ätit, dvs 4 måltidsersättningar per dag och inget annat (inte ens en frukt eller en grukbit!) så har jag insett hur ofta jag i vanliga fall stoppar in något i munnen, ofta utan att ens vara medveten om det! När man gör en macka till Elliot - vips åker en ostskiva in.... När man lagar mat - åker både det ena och det andra in... När man ser en kaka som ligger kvar ensam på fatet - ops, så försvinner den... Ja, och på det sättet kan jag fortsätta i oändlighet!! Har i ärlighetens namn inte tänkt på hur många gånger jag äter något litet utan att riktigt vara medveten om vad jag gör! Intressant insikt måste jag säga! Trodde nog att det svåraste med att äta så här skulle vara hungern, men icke! Det absolut svåraste är att inte kunna tugga på något i tid och otid! Tur att man får tugga tuggummi! ;-)

Om jag tänker efter så är nog den här, inte allt för roliga, snabbstarten toppen för mig! Inte i första hand för viktnedgången (inte för att det är något negativt... ;-) ) utan för att jag bryter ett invant, mångårigt beteende som varit allt annat än bra för mig! Känner mig nöjd med dagens aha-upplevelse!

Vad är det för fel på sovmorgon??

Det är en fråga som jag ställer mig allt som oftast! Vad är det för fel på sovmorgon?? Inget, enligt mig. Sovmorgon är toppen! Gillar verkligen att kunna vakna av mig själv, ligga kvar en stund, ta det lugnt, kanske till och med läsa ett kapitel i boken eller bara ligga och mysa. Men nej då, detta har jag inte på något vis lyckats överföra till mina älskade söner... Vilket är synd! Det händer förvisso att Vincent kommer in och vill ligga och mysa en stund, vilket är toppen! Men det hade varit ännu mer toppen om det inte hade varit när klockan är halv 6....!



Jag vet ju att detta kommer att ändra sig. När mina snuttar blivit tonåringar (hjälp!!) kommer jag antagligen att behöva tjata och gnata för att få dem ur sängen... men man kan ändå tycka att en liten sovmorgon någon gång ibland (gärna lördagar och söndagar!) hade varit en god idé... kraven är inte så stora... hade nöjt mig med 8!! Tur att de är så gulliga de små liven! :-)

Nu känns det tufft....

... ja i matväg alltså!! Tycker det har flutit på bra dessa tre dagar men ikväll är det tungt.... är hungrig! Väntar på att få äta dagens sista mål, som blir tomatsoppa! Den är god, men det är inget mot vad familjens hemmagjorda hamburgare antagligen var!! Det doftar gudomligt och det är verkligen med stor ansträngning som jag håller mig ifrån att stoppa något i munnen!! Men, det är väl bara att vara lite tålmodig, det lär bli lättare, om inte imorgon så i övermorgon! Positivt tänkande!! ;-)

Nu blir det lite mys i soffan med gullungarna innan det är dax för Idol. Det är ju ändå fredag, så ikväll lyxar jag till det med ett glas Coca Cola zero...! ;-) Ha en toppenfredag och ät och drick något gott för mig också!

Trevlig torsdagskväll

Igårkväll bar det av till Jägersbo för första gången på... ehhh... olidligt många år! Men denna gång var det inte för fest och dans, utan för att lyssna på en föreläsning av den eminente författaren Jonas Hassen Khemiri, i regi av Lärarförbundet.

Först av allt var det toppenroligt att få träffa min gamla vän Camilla som jag inte sett på en herrans massa år och sen var det en riktig trip down memory lane.... shit, på Jägers har man haft mycket kul! :-)

Hade förväntat mig en intressant föreläsning men att Khemiri också var en underhållare av stora mått hade jag inte väntat mig! Positiv överraskning alltså! Föredraget behandlade bland annat språk, makt och status. Khemiri berättade en minst sagt dråplig episod från en fest i Paris där han för flertalet närvarande(på franska) berättat om sin nyligen gjorda praktik på FN, hur han länge varit intresserad av deras frågor och hur intressant och givande det varit. Det han inte förstod var varför stämningen på festen blev en aning spänd och festdeltagarna verkade lite aviga. Inte förrän efter festen hade han kommit på att FN ju inte heter FN på franska... och att FN på franska står för Front National, som ju är ett högerextremt parti under ledning av Le Pen...
Vidare tog han upp hur olika man blir bemött beroende på om man bryter på franska, engelska eller arabiska. Språk har ju olika status och språk ger makt. Intressant var det att höra hur Khemiris pappa (som är från Tunisien) på något sätt växte när de var nere i Tunisien, med tanke på att han behärskade språket där till fullo och hur hans mamma (svenska) liksom krympte i och med att hon inte kunde så mycket arabiska. I Sverige blev det ombytta roller - mamman var den som växte medan pappan krympte och blev begränsad. Lite kul är ju också, som Khmiri påpåkade, faktumet att om man bryter eller säger fel så har folk en tendens att börja prata väldigt högt och v-ä-l-d-i-g-t långsamt, ungefär som om man då hör illa eller är lite trög. På det hela taget var det en riktigt intressant och underhållande föreläsning! Så skulle ni få möjligheten att lyssna på honom någon gång - ta den!

Jag tror bestämt att jag ska ta och läsa "Montecore" så snart boken jag läser tar slut!

Hoppa hängen!

"Hoppa hängen" får vi höra varje kväll när det är nattning av Vincent. Det är alltså sången/ramsan om de fem små aporna som hoppade i hängen, förlåt, sängen! ;-) Vincent har lite problem med "s"... ;-) Det är så sött att höra honom, halvsovandes, rabblandes om aporna som hoppar i "hängen" och mamma som ringer doktorn! Dock ett något konstigt val av godnattvisa... men unge herr Vince har alltid haft lite annorlunda smak vad gäller nattningsvisor. Vanligast är väl visor som "Sov du lilla videung" och "Nu i ro" men inte för Vincent inte! När han var midre var några av favoriterna "Hujedamej", gärna med extra långt och högt "huuuuuu" och "Här kommer Pippi Långstrump". I och för sig går väl lite märkliga val av sånger vid sänggående i släkten... Elliots favorit all-time är "Måne och sol" (jodå, vi gick på babyrytmik på kyrkan, om det nu kan ha något med saken att göra...).

Ikväll kommer jag tyvärr att missa "Hoppa hängen" eftersom jag ska till Jägersbo, Höör, på föreläsning med Jonas Hassen Khemiri, författaren till bl a "Ett öga rött". Ska bli kul det med!

Jaha, där visade SD sin rätta sida!

Tänker ju givetvis på uttåget ur kyrkan igår! Å ena sidan tycker jag det är riktigt dålig stil och inte alls comme il faut, men å andra sidan blir jag nästan lite glad att de gjorde som de gjorde - det bevisar bara ytterligare var de står och hur de är! Jag hoppas att fler inser det, ju längre tiden går! Självklart tycker jag att övriga partier ska bemöta dem med den respekt de (möjligtvis) förtjänar med tanke på de som trots allt valt att lägga sin röst på dem, men det betyder på inget vis att man överhuvudtaget behöver samarbeta med dem eller befatta sig med dem på annat sätt! Tror t o m att det är viktigt att bemöta dem "korrekt" för att inte öka sympatierna för dem, vilket är risken om folk uppfattar dem som utaför och som lite "synd om". Men som sagt, gårdagens agerande blir nog mest negativt för dem själva! Det tackar vi för!!

Första dagen på det nya livet snart avklarad! :-)

Jag har överlevt! Yes! Inte för att jag betvivlade det, men ändå! Har iofs lite ont i huvudet, men lite biverkningar får man väl tåla så här i början - det är ju inte varje dag (läs typ aldrig tidigare) man överlevt på 600 kalorier! Är också positivt överraskad av mina måltidsersättningar särskilt om jag jämför med tidigare erfarenheter (Nutrilett, Noka och Allevo...Blä!)... Både kycklingsoppan och tomatsoppan var helt ok! Skogsbärsshaken gick också ner! Det enda av dagens mål som var sådär var väl "gröten" till frukost....

Jag har till och med varit och tränat idag, passade på att ta mig en friskvårdstimma innan konferensen och det gick över förväntan och svettig blev jag! :-) Är dock trött så det lär bli en tidig kväll med lite läsning i "Hypnotisören" innan sovning, boken börjar bli riktigt spännande! Ska innan dess belöna mig med..... eh... en kopp grönt te! Nya tag imorgon!

Sista måltiden

Jaha, så var då sista måltiden över! I alla fall på ett tag. I morgon börjar nämligen mitt nya liv! Och ja, det blir hårdkörning i början med måltidsersättning. Jag känner mig jättetaggad och hoppas verkligen att det ska gå bra!! Har varit och skrivit in mig hos Itrim och idag har jag varit på hälsoanalys där vi planerat de närmaste tolv veckorna. Vi har diskuterat hälsa, ätvanor, träning och motivation. Kan ju inte direkt ge något ordentligt omdöme efter att knappt kommit igång, men det känns bra och seriöst.Förnuftigt att kombinera viktprogram med motionsprogram. Och så bra att man kan träna där! Ja, jag vet, jag låter helt lyrisk... Man ska ju, av erfarenhet (STOR erfarnehet),  inte ropa hej, men ett litet, litet hej tänker jag unna mig trots allt! Håll tummarna för mig! :-)

Några första staplande steg...

...tar jag nu som bloggare! Har funderat på att börja under en längre tid men det har helt enkelt inte blivit av. Men nu har jag sett flertalet vänner som bloggar och nu är det hög tid att försöka sig på det här, vi får väl se var det slutar! Varför vill man då skriva en blogg? Tja, det kan man undra! I mitt fall finns flera anledningar - dels gillar jag att skriva, dels tror jag det blir kul att själv kunna gå tillbaka och läsa efterhand som tiden rullar på. Sen är det ju skönt att kunna bre ut sig lite mer än vad man kan i statusraden på FB! :-)  Tycker själv att det är kul att följa vad andra hittar på, är väl född nyfiken! Som bonus ovanpå det kan man ju få ta upp engagerande ämnen av skiftande karaktär!