Pappa i mina tankar...

Idag är det ju fars dag och här i huset har vi firat lite med mysfrukost och umgänge i familjen. Det är ju en sådan dag där de flesta som har en pappa i närheten brukar tillbringa en stund tillsammans med honom, kanske ta en fika, äta middag eller något annat roligt. Både jag och Niklas har ju pappor som är änglar (som Elliot och Vincent säger) så vi får helt enkelt klara oss utan en mysig pappastund. I stället får vi sända en tanke och tända ett ljus. När jag tänker på det känns det konstigt - har lite svårt att förstå att jag faktiskt inte träffat pappa på 7½ år! Det känns galet! Men när jag tänker på pappa är det alla de goda minnena jag tänker på, inte i första hand den sista tiden, även om den hade sina stunder också. Helst vill jag minnas pappa som han var när han var på topp - aktiv och glad. Jag tänker på när han under varma sommardagar satt parkerad mitt i solen, trots att man påpekade att han mer och mer började likna en kräfta! Eller på utflykter vi gjorde till Danmark... Tivoli... leksaksmuseum.... den lilla sjöjungfrun... Eller kanske hur han, sin diabetes till trots, var en riktig gottegris!

Jag kan inte heller låta bli att tänka på dråplig minnen som en av våra bilsemestrar till Frankrike som stundtals påminnde om "Vi hade i alla fall tur med vädret" med en bensinläckande bil och allmän förvirring! Eller när pappa jagade grannens hönor över stock och sten (en jakt som tyvärr slutade med en skadad fot).

Det som gör mig sorgsen är att pappa aldrig kommer att få träffa Elliot och Vincent och givetvis att de aldrig kommer att få lära känna sin morfar (eller farfar som inte heller finns med oss längre). Men barnen vet att morfar är en ängel i himmeln och att han målade fina tavlor. En gång sa Elliot något märkligt - han var ganska liten och pekade på en tavla som pappa målat (från Frankrike) och som han kallade "Här vill jag bo" - och sa - "där bor morfar". Då kunde jag inte undgå att rysa lite.

Men pappa, om du hör det här - vi saknar dig och tänker på dig!