Bekvämlighet...

Har funderat lite på det här med bekvämlighet och kommit fram till att jag nog ligger på nivå med en 70-årig dam från stan. Jag pratar i första hand om bekvämlighet vad gäller boende, friluftsliv osv. Jag vet inte riktigt vad det beror på, jag har ju ändå under större delen av min uppväxt bott på landet men jag är ju inte någon skogsmulle direkt... Har liksom aldrig sett charmen i att tälta, campa eller cykla flera mil i taskigt väder för att sälja några majblommor... De få som haft förmånen (?) att dela tält med mig (det har då inte hänt allt för många gånger...) vet att det inte är min grej... antingen är det för varmt eller för kallt.... Det är obekvämt och ljudisoleringen är noll (jobbigt för en lättväckt) så man hör varenda liten fågel eller motorbrum... Som grädde på moset kan man ge sig på att man får besök av en äcklig tvestjärt eller varför inte några blodtörstiga myggor?! Nej tack, jag avstår om jag kan! Minns t ex en midsommar i Småland när jag skulle dela tält med en väninna och hennes pojkvän (minns du, Jenny?). Det var varmt, pojkvännen snarkade, luftmadrassen var obekväm och ovanpå allt hade vi placerat tältet precis bredvid en fårhage där det var fullt liv i luckan redan vid gryningen (som bekant kommer rätt tidigt vid midsommar....) Om man säger som så - man var inte direkt utvilad på midsommardag!

I förra veckan tillbringade jag och familjen några dagar i en liten campingstuga på Sturkö i Blekinge. Den låg väldigt vackert i en liten dunge, ungefär 100 meter från havet. Dessa små stugor saknar dusch och wc, så för dessa behov får man gå si sådär 100 meter till en servicebyggnad. Inte så långt, men ändå... Man kan väl säga att där går min lägre gräns - campingstuga med 100 meter till toa.

Jag förstår inte hur folk kan sova under bar himmel, på ett litet liggunderlag.... hur folk orkar campa i geggamoja på någon festival.... Not my cup of tea!

I tonåren var mångas dröm att tågluffa... sova på en strand i södra Europa... Eh, nej tack! Gärna tågluff, men hotell ska det vara! Tacka vet jag ett skönt hotell med fluffig kudde och tjock täcke.... skönt badrum och gärna en trevlig balkong!

Med tanke på att jag nu är minst sagt vuxen så lär jag väl aldrig ändra mig, och mina barn lär bli likadana. Jag försöker i alla fall ge dem lite "obekvämlighet" i form av campingstuga och så, men längre än så lär det nog inte gå.... Inga tältsessioner eller cykelsemestrar här inte! :-)

En epok går i graven...

... ja, en högst privat epok då alltså. Meddelade igår rektorn på skolan jag varit anställd på sedan januari 2003 att jag önskar avsluta anställningen. Det är dags att gå vidare! Visserligen har det ju varit min plan ända sedan jag tog steget att åter igen skriva in mig på högskolan för att ta en förskollärarexamen, men det känns ändå lite märkligt... och lite vemodigt. 8 år är en lång tid! Det har varit både toppar och dalar under dessa år. Det som framförallt varit toppen är alla goa kollegor! Sen har jag ju också haft flera elever, både mentorselever och andra, som satt spår och som jag alltid kommer att bära med mig!

Men nu är det alltså tid att släppa taget... visserligen tar jag inte examen förrän vid årsskiftet, men jag har redan börjat söka jobb. Var på en spännande intervju förra veckan, en ny förskola som ska öppna i Bunkeflo. Idag blir det intervju här i krokarna... Nu tar jag steget, men på fredag blir det i alla fall fest med de "gamla" härliga kollegorna!

Ha en skön junidag!!

"Stan" vs "Landet" och andra funderingar

Det är lite lustigt när man tänker på det. Vi har bott här i Kristineberg i lite mer än 5 år nu och det tillhör ju faktiskt Malmö, ändå känner man sig lite som en lantis när man är "inne i stan" nuförtiden... Oftast brukar jag känna, efter några timmar att "nä, nu är det stökigt och stimmigt, nu åker vi hem". Fast ibland känner man av den charm som "stan" ändå har. Man kan bli lite sugen på att bara hoppa upp på cykeln och trampa iväg till någon uteservering och ta en öl i kvällssolen... Eller så kan man sakna alla de härliga parkerna som jag alltid varit så förtjust i och där mycket tid tillbringats.

Sen ser man alltid lite kul saker när man är "på stan". Idag har jag varit en snabb tur ner till högskolan för att lämna mitt vft-omdöme. Stod och väntade vid ett rödljus när en ung man, i säg 25-års åldern, kommer spatserande helt utan skor, över en av M-ös mest trafikerade gator. Inte hade han några skor med sig heller. Alltså, barfota är nice, men inne i stan ligger allt som oftast glasbitar och annat skräp... men han hade kanske stenkoll, vad vet jag!? Såg också en charmerande kombo med kavaj och chinos + skateboard. :-) Häromdagen när jag kom körande släppte jag över en helgrön Hulken och en Spindelmannen i full mundering!

Något jag reagerar för varje gång jag är inne i Malmö är hur enormt snygga, välfriserade, välklädda osv alla småbarnsmammor är där de knallar fram på höga klackar och puffar någon käck vagn framför sig. Att de orkar! Vid närmare eftertanke är det kanske tur att jag inte bor kvar i stan, hur skulle jag klara att stå mig i den konkurrensen?!

Missförstå mig inte, jag gillar verkligen stan och vid 20-års ålder skulle jag inte för mitt liv kunnat tänka mig att bo någon annanstans, men där jag befinner mig nu i livet, är tillvaron här "på landet" faktiskt att föredra, tycker jag!

Det här med att köa...

Visst är det trist att stå i kö?! Jag tror aldrig jag träffat någon som inte tycker att det är skittråkigt att stå i kö. Men vi hanterar det där tråkiga på olika sätt...

Idag har jag ägnat mig åt ett flertal observationer vad gäller just köande (ja, det var ju inte huvudsyftet med dagen, men ändå...). Har tillbringat dagen på Tosselilla med N, E & V. Där var massor av folk med alla möjliga kulturella bakgrunder. Det är intressant att se hur olika vi hanterar det här med köer. Oavsett om det handlar om kö för att komma in, kö till toaletten eller kö till kaffet. Som diciplinerad svensk ställer man sig längst bak och förväntar sig att andra gör likadant. Men se det gör de inte alltid! På något underligt vis upptäcker man att man liksom fastnar på samma ställe, trots att många släpps in. Inget händer, man står och stampar! Kön blir liksom bredare och bredare där fram... Har läst flera intressanta och underhållande reflektioner och kåserier om detta i Herman Lindqvists böcker, läs dem gärna, de är riktigt roliga! Även andra spännande kulturella skillnader som han upplevt under sin tid som utrikeskorrespondent behandlas på ett riktigt kul sätt. Det är lite intressant när man tänker på hur de flesta svenskar beter när det gäller att stå i kö eller vänta på sin tur. Föreställ dig att ett gäng människor står och väntar på att toaletten ska bli ledig. Även om de inte står i någon direkt kö, har de flesta stenkoll på vems tur det är och brukar rycka in om någon dristar sig till att träna sig före.

Jag tänker här och nu inte säga att det ena eller andra sättet är mer eller mindre rätt, bara konstatera att när de två olika sätten att köa möts uppstår en krock! Och man kan lätt säga att irritationen vaknar när man står med ett toalettnödigt barn och blir omsprungen av inte bara en, utan flera andra! Kalla det kulturkrock eller vad ni vill! ;-)

Likhet?!

Under min senaste VFT-period (praktik) hade vi fått i uppgift av vår mentor att filma oss själva under någon form av aktivitet på förskolan för att sen analysera oss själva som pedagoger. Den sekvens som jag filmade var en del av ett djurtema där vi köpt in fjärilslarver för att följa dem från larv till puppa och slutligen till fjärilar som barnen skulle få mata med nektar några dagar innan de släpptes ut.

Anyway, filmningen gick bra men en bit in i filmen hör jag mig själv, när jag visar den lite större tygburen som pupporna ska sitta i och sedan bli fjärilar i... "Sen när fjärilarna kläckts och vi ska mata dem, vad måste vi tänka på när vi öppnar buren och ska stoppa ner maten?" Det svar jag har i huvudet är "akta så att fjärilarna inte flyger ut".Ett barn svarar: "Akta så man inte rör fjärilarna". Ett annat: "Akta så man inte skrämmer fjärilarna" , klokt och bra båda två men jag, i min iver att få just "mitt" svar, fortsätter och fortsätter ända tills jag får "rätt" svar...

När jag då alltså ser mig själv drabbas jag av en känsla av deja vu...Var har jag sett något liknande innan?! Jodå, till sist kommer jag på det: Sven Melander!!... i Sketchen där han frågar en liten flicka vad barn önskar sig mest av allt i världen.... Ja, inte så att jag blir arg eller så, men just att jag redan har ett tänkt ut ett svar och jag fortsätter och fortsätter att fråga tills jag får mitt svar!

Snacka om nyttig uppgift! Visst är det jobbigt att se sig själv, men ack så utvecklande!

För de som mot förmodan inte sett klippet med Sven Melander eller vi se det igen... här kommer det! (mitt finns tyvärr inte kvar...)
http://www.youtube.com/watch?v=hcxwTgEC7IM
ENJOY!