På rätt spår

Är nu inne på andra veckan av min första VFT, eller praktik som det ju kallades förra gången jag pluggade, och jag måste nog säga att det känns som om jag är på rätt spår! Det är roligt! Det är givande och det känns som om jag har valt rätt, vilket är superskönt! Är inne i en fas av omställning, från högstadiets uppnåendemål till förskolans strävansmål. Från högstadiets kämpan att få upp elever till ett visst betyg, till förskolans syn på att kunskap och lärande finns i allt och vid alla tillfällen. Jag håller på att ställa om mitt synsätt och upptäcka alla olika tillfällen som inbjuder till lärande för små barn! Det känns som en sådan glädje att kunna dra nytta av vardagliga sysslor, kunna gå ut i närmiljön och upptäcka, kunna använda sagor för att träna både språk och matte.... osv i alla oändlighet!
Men en sak som man nog skulle behöva, är en kurs i konflikthantering... ;-) Man kan lätt säga att barn hamnar i konflikter titt som tätt!
Jag har redan hunnit med teaterbesök, julpyssel, workshop om pedagogiska kartor, föreläsning om utomhuspedagogik, pulkautflykt, tillverkning av "Boken om mig", spel, lekar, körövning och en massa annat! Och det på mindre än 2 veckor! Härligt! :-)

Pappa i mina tankar...

Idag är det ju fars dag och här i huset har vi firat lite med mysfrukost och umgänge i familjen. Det är ju en sådan dag där de flesta som har en pappa i närheten brukar tillbringa en stund tillsammans med honom, kanske ta en fika, äta middag eller något annat roligt. Både jag och Niklas har ju pappor som är änglar (som Elliot och Vincent säger) så vi får helt enkelt klara oss utan en mysig pappastund. I stället får vi sända en tanke och tända ett ljus. När jag tänker på det känns det konstigt - har lite svårt att förstå att jag faktiskt inte träffat pappa på 7½ år! Det känns galet! Men när jag tänker på pappa är det alla de goda minnena jag tänker på, inte i första hand den sista tiden, även om den hade sina stunder också. Helst vill jag minnas pappa som han var när han var på topp - aktiv och glad. Jag tänker på när han under varma sommardagar satt parkerad mitt i solen, trots att man påpekade att han mer och mer började likna en kräfta! Eller på utflykter vi gjorde till Danmark... Tivoli... leksaksmuseum.... den lilla sjöjungfrun... Eller kanske hur han, sin diabetes till trots, var en riktig gottegris!

Jag kan inte heller låta bli att tänka på dråplig minnen som en av våra bilsemestrar till Frankrike som stundtals påminnde om "Vi hade i alla fall tur med vädret" med en bensinläckande bil och allmän förvirring! Eller när pappa jagade grannens hönor över stock och sten (en jakt som tyvärr slutade med en skadad fot).

Det som gör mig sorgsen är att pappa aldrig kommer att få träffa Elliot och Vincent och givetvis att de aldrig kommer att få lära känna sin morfar (eller farfar som inte heller finns med oss längre). Men barnen vet att morfar är en ängel i himmeln och att han målade fina tavlor. En gång sa Elliot något märkligt - han var ganska liten och pekade på en tavla som pappa målat (från Frankrike) och som han kallade "Här vill jag bo" - och sa - "där bor morfar". Då kunde jag inte undgå att rysa lite.

Men pappa, om du hör det här - vi saknar dig och tänker på dig!

Bajsmamma!

Jodå, här har ni en livs levande "bajsmamma"! I alla fall om man får tro mina söner! Jag vet, jag är inte ensam om epitetet, men nog börjar det bli lite trist att ständigt vara "bajsmamma", "dumma mamma" eller till och med "dumskalle"!!

I förmiddags åkte jag och barnen till Barnens Scen i Folkets Park för att se en film. Allt var trevligt och barn och mamma var glada. Efter filmen gick vi ut till lekplatsen i parken och allt var frid och fröjd, ända tills barnen började leka vid ett stort skepp som man bland annat kan klättra på och gå in i. Elliot gick in och strax därefter gick Vincent in, men, hör och häpna, han dristade sig till att krypa in genom fönstret istället för genom dörren! Gissa om storebror blev ilsken!?! Elliot började skrika och gapa om att man inte FÅR gå in genom fönsterhålet medan jag försökte förklara att Vincent ju faktiskt fick gå in genom vilket hål han vill. Och DÅ kom det - "Bajsmamma"!! Varpå jag satte mig på huk för att upplysa unge herr Elliot om att man inte behöver kalla mig för det vilket ledde till att jag i stället blev en "dumskalle"! Suck!

Nu är det ju förvisso inte bara jag som är "bajs" eller "dum", barnen använder det om varandra och om Niklas. Och diverse andra personer. Man kan ju hoppas att det lägger sig snart... Elliot är den som har introducerat det hela, men Vincent är ju inte sen att hänga på... så gott som varje morgon när Niklas ska åka till jobbet säger Vincent, vinkandes och med sitt allra vackraste leende: "Hej då pappaBAJS!"

Jaja, vissa dagar är man ju i alla fall "snälla mamma" också, och tur är väl det! :-)

shit vilken kick!!

Åh, vilket toppenhumör jag är på! :-) Har varit iväg och tränat och vägt mig för andra gången sen jag började på Itrim. Är riktigt nöjd med resultatet: minus 8,3 kg på 4 veckor!! Vilken motivationskick det ger!! Nu känner jag mig mer laddad än någonsin att fortsätta! Och, tro det eller ej, jag gillar träningen!! Ibland tar det givetvis emot att åka iväg, men när jag väl är där så är det kul och efter mår jag alldeles prima! Plus att personalen, oavsett vem är som jobbar, är toppentrevlig och peppande! Vilket bra beslut det var att köra igång! Nu gäller det bara att ta sig ner resten av kilona innan det viktigaste arbetet börjar - att lära sig att leva rätt!! Men det känns bra att man kommer att ha stöd under resans gång.

Nu ska jag förbereda kvällens mat - couscous provencal (jodå, nu får jag till och med tugga! ;-) )
Ha en toppenkväll!