Det är ganska konstigt. Privat anser jag mig vara hyfsat social. I arbetssituationer, såväl på gamla arbetsplatsen (skolan) som på nya (förskolan) gillar jag att samarbeta med kollegor och finner det utvecklande och givande att ta del av andras tankar, idéer och åsikter. Det är spännande att planera tillsammans och ta tillvara på allas olika kompetenser och kunskaper. MEN, när det kommer till lärarhögskolan och dessa evinnerliga grupparbeten känns det helt annorlunda... Varje gång man läser i kursplanen att en del av kursen kommer att gå ut på ett grupparbete känner jag en stor suck komma krypande. Vilket ju är lite märkligt med tanke på att jag gillar att samarbeta annars. Kanske kan det vara att man ofta bli hoptutad med människor man inte känner, dvs man måste gå igenom hela grupprocessen ytterligare en gång innan arbetet flyter på. Om jag fått bestämma hade jag gjort alla arbeten på högskolan själv...
Just nu har vi påbörjat det sista grupparbetet innan utbildningen är klar (jippi!) och det är dags att samarbeta med nya förmågor... Ovanpå allt är det en nästan identisk uppgift som i alla fall jag, som går på 90p programmet, gjort innan... Planera ett ämensövergripande temaarbete som tydligt motiveras i litteratur och med de didaktiska frågorna. Ja, det är väl bara att tugga sig igenom detta grupparbete också och tänka framåt. Snart får jag ju samarbeta med kollegor "på riktigt" och inte i hypotetiska, påhittade situationer! :-)
