... ja, vissa av er känner igen tankegången från Orwells "Djurfarmen" ("Animal farm")... detta är ett område som jag funderar kring ibland, och i synnerhet på senare tid. Jag har alltid reagerat på att man i skolans värld faktiskt hittar de som resonerar som grisarna i "Djurfarmen"... I läroplanerna står klart uttalat att skolans verksamhet ska genomsyras av demokratiska värderingar och däribland alla människors lika värde. Blir alltid lika ledsen när dessa värderingar inte efterlevs av vuxna. Hur ska man då kunna förvänta sig att de efterlevs av barn och unga??
Men än värre tycker jag det är när jag nu, varandes på olika förskolor, ibland även där kan uppleva att viss personal faktiskt inte behandlar barnen på ett demokratiskt sätt. Barn är också människor med känslor och har rätt till minst lika stor respekt som andra individer! Både jag och andra av mina medstudenter har upplevt att man använder sig av t ex ett märkligt bemötande där man ignorerar ett ledset barn för att det kanske är ett barn som ofta gråter... eller att man på vissa förskolor använder sig av bestraffningsmetoder som time-out och typ skamvrån! Det är verkligen under all kritik att vuxna människor som arbetar med små barn tillåter sig sådant beteende när de i stället skulle föregå med gott exempel och visa barnen hur man bör uppträda mot och bemöta sina medmänniskor! Det är inte okej att som (professionell??) pedagog skrika på barnen och säga saker som "ja, det är väl typiskt dig! Du är minsann likadan som din syster. Era föräldrar har tydligen inte lärt er hur man uppför sig!". Eller att säga till en tonåring att de är dumma eller korkade. Och aldrig, aldrig ignorera ett barn som är ledset och mår dåligt! Man blir så ledsen...
Jag kommer att göra mitt yttersta för att bli en viktig,stabil och rättvis vuxen i barnens liv. Jag vill verkligen vara en närvarande och omhändertagande pedagog som barnen känner bryr sig om dem och deras person. En föreläsare jag lyssnade till idag (som talade om hälsofrämjande skolutveckling) använde sig av uttrycket "ramar och kramar" och det är väl något att satsa på.
Jag är så innerligt tacksam att mina barn går på en förskola som jag känner genomsyras av en god stämning. Personalen är väldigt inkännande och omtänksam, samtidigt som de har tydliga gränser. Pedagogerna utstrålar värme och omtanke och jag känner mig fullständigt trygg i att lämna mina små änglar i deras vård, något jag vill kunna erbjuda andra föräldrar!
Barn har rätt till samma respekt och bemötande som andra! En god måttstock är att alltid vända på situationen - hur skulle jag reagera om någon behandlade mig så här/sa så här till mig?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar