Over and out

Är nu hemkommen från den, antagligen, sista arbetsdagen på Oxievångsskolan! Det känns märkligt, har ju ändå varit där sen januari 2003! Men samtidigt känns det kul och spännande, för nu börjar ju snart en ny period i livet!! Givetvis kommer jag att sakna alla goa kollegor - om det är något Oxievång har så är det härliga kollegor! Tänk, efter lovet ska jag inte dit, utan efter att jag lämnat barnen på förskolan så ska jag till lärarhögskolan! :-) Jag ser verkligen fram emot att plugga och det ska bli riktigt spännande att få komma ut på praktik i vecka 47. Hoppas och tror att jag gjort rätt val, det känns så i alla fall!

Det bästa av allt just nu, efter en riktigt hektisk period med massor att göra, att ikväll har jag inget att rätta, inget att planera inför imorgon!! Jag ska bara sitta i soffan och jäsa! Hääääärligt! :-)

Dagens irritationsmoment

Har ett längre tag funderat över en sak som både irriterar mig och gör mig bekymrad. Nästan varje dag när jag lämnar Elliot och Vincent på förskolan kommer någon förälder i bil med obältade barn.Och idag var det dax igen. Ibland halvstår barnet i en barnstol i baksätet, ibland sitter det i någons knä och ibland står det i framsätet, lutat mot instrumentbrädan! Varför, undrar jag?! Borde folk inte vara mer rädda om "det käraste de har"??? Visst tar det några sekunder extra att bälta barnen men är det inte värt det? Står ett barn lutat mot instrumentbrädan och man krockar, även i ganska låg hastighet, åker ju barnet rakt igenom rutan!!

Jag vill inte klappa mig själv på axeln, men jag bältar alltid mina barn! ALLTID! Även om vi bara ska köra i några minuter. Det är liksom en självklarhet och jag önskar att alla bara kunde ta sig den extra lilla stunden och göra detsamma. Inte för att lagen säger det, utan för att man faktiskt är rädd om sina barn!!

En bra känsla

En bra känsla har jag i kroppen! Vet inte riktigt om det är för att jag två kvällar på rad varit på trevliga föräldramöten på förskolan, för att jag mår bra med mitt sätt att äta, för att det snart, jättesnart är slut på jobbet och pluggandet börjar eller något helt annat!

I söndags var det ju ett alldeles underbart väder och efter träningen åkte hela familjen ner till Ribban för lek på lekplatsen och promenad i solskenet. Det var så härligt! Man borde verkligen alltid ta tillvara på dagar som denna, insupa ljuset och luften, se till att få lite sol på sig! Man mår så bra! Idag kan man ju förvisso inte skryta med att vädret gjort en så lycklig - och riktigt höstruggigt är det! Men jag gillar hösten! Finns det något härligare än en solig dag med hög, klar och krispig luft?! Sen kan man ju vara utan värsta höstrusket!

Nu återstår bara runt 1½ vecka på jobbet... det ska bli så spännande att börja plugga igen! Redan på måndag vecka 44 har vi mentorsträff och sen i v 45 kör det igång på riktigt! Lovely!

Ska njuta av mitt välmående en stund nu, innan sängen och boken kallar!

Ärligt talat - skönt att det snart är över!!

Nu är vi, som lärare, inne i den jobbiga perioden. Rättningshögarna växer i oändlighet, prov ska göras, omdömen skrivas och utvecklingssamtal hållas. Ovanpå det tycker jag att, i alla fall mina elever, passar på att vara så där lite extra jobbiga eller struliga... De första åren trodde jag att det berodde på mig, att det alltid blev så himla stressigt vid den här tiden. Trodde att det var för att jag var orutinerad... men nej, så var nog inte fallet - det är nämligen precis likadant fortfarande! Högarna blir större och större och man vet inte i vilken ände man ska börja - ringa den där föräldern, fylla i den där blanketten, göra det där provet, rätta de där uppsatserna eller kanske gå och rastvakta, matvakta eller kanske till och med planera sin undervisning! Eller varför inte registrera omdömen, lusresultat (ja, jag vet, det var några veckor sen), frånvaro eller försöka hitta den där boken, kopiera eller .... ja, you get it! Visst låter jag lite gnällig och bitter och det är därför, just därför, som jag är mäkta nöjd med att det kommer att vara över om några veckor!! :-)

Om två veckor börjar höstlovet och efter tänker jag inte fundera så mycket över allt av detta! Då börjar jag ju plugga igen! Ska bli så himla roligt och jag känner mig så laddad! Och som jag ser fram emot att få jobba med mindre barn! Så trots att helgen kommer att innehålla en del arbete och omdömesskrivning känner jag mig på gott humör - det är bara att rikta blicken lite högre och se vad som är i antågande!
Trevlig fredag på er!! :-)

Tänk om det hade varit Vincent! :-(

Som ni säkert förstår, hos en mamma, boendes i Malmö, med en 2-årig son, går tankarna idag till den 2-årige pojke som igår eftermiddag blev indragen i ett gisslandrama nere i centrala Malmö. Givetvis har jag också tänkt mycket på pojkens mamma, och hur modigt hon verkat ha agerat! Jag kan inte föreställa mig hur jag skulle klara en liknande situation!! Kan inte hjälpa det, men blir tårögd varje gång jag råkar ramla över nyheten igen - på tv eller i tidningen... Vill knappt ens tänka tanken att man kan råka ut för något sådant! Det är nog varje förälders stora skräck - att någon på ett eller annat sätt ska ta ens barn! Och inte tror man att man ligger i riskzonen om man är ute och går på stan på eftermiddagen! Jag blir så ledsen när jag tänker på allt som händer i Malmö nuförtiden! Jag vill verkligen att mina barn ska växa upp i en trygg och lugn omgivning, vill inte behöva oroa mig så fort de är ute! Man kanske skulle flytta ut i skogen?!

Insikt om ätande

Ja, jag tror minsann jag har kommit till insikt om något vad gäller mitt sätt att äta!! I och med att jag de senaste 5 dagarna varit 100%-igt styrd i vad jag ätit, dvs 4 måltidsersättningar per dag och inget annat (inte ens en frukt eller en grukbit!) så har jag insett hur ofta jag i vanliga fall stoppar in något i munnen, ofta utan att ens vara medveten om det! När man gör en macka till Elliot - vips åker en ostskiva in.... När man lagar mat - åker både det ena och det andra in... När man ser en kaka som ligger kvar ensam på fatet - ops, så försvinner den... Ja, och på det sättet kan jag fortsätta i oändlighet!! Har i ärlighetens namn inte tänkt på hur många gånger jag äter något litet utan att riktigt vara medveten om vad jag gör! Intressant insikt måste jag säga! Trodde nog att det svåraste med att äta så här skulle vara hungern, men icke! Det absolut svåraste är att inte kunna tugga på något i tid och otid! Tur att man får tugga tuggummi! ;-)

Om jag tänker efter så är nog den här, inte allt för roliga, snabbstarten toppen för mig! Inte i första hand för viktnedgången (inte för att det är något negativt... ;-) ) utan för att jag bryter ett invant, mångårigt beteende som varit allt annat än bra för mig! Känner mig nöjd med dagens aha-upplevelse!

Vad är det för fel på sovmorgon??

Det är en fråga som jag ställer mig allt som oftast! Vad är det för fel på sovmorgon?? Inget, enligt mig. Sovmorgon är toppen! Gillar verkligen att kunna vakna av mig själv, ligga kvar en stund, ta det lugnt, kanske till och med läsa ett kapitel i boken eller bara ligga och mysa. Men nej då, detta har jag inte på något vis lyckats överföra till mina älskade söner... Vilket är synd! Det händer förvisso att Vincent kommer in och vill ligga och mysa en stund, vilket är toppen! Men det hade varit ännu mer toppen om det inte hade varit när klockan är halv 6....!



Jag vet ju att detta kommer att ändra sig. När mina snuttar blivit tonåringar (hjälp!!) kommer jag antagligen att behöva tjata och gnata för att få dem ur sängen... men man kan ändå tycka att en liten sovmorgon någon gång ibland (gärna lördagar och söndagar!) hade varit en god idé... kraven är inte så stora... hade nöjt mig med 8!! Tur att de är så gulliga de små liven! :-)