Lite dålig på det här...

Ja, man kan ju inte säga att jag varit allt för flitig i mitt skrivande... Jag ska försöka bättra mig! :-) Får väl skylla lite på att det varit lite mycket de sista veckorna. Körde igång den 1e med att jobba två veckor på praktikförskolan och sen i måndags har jag alltså börjat på mitt riktiga jobb som förskollärare (jo, jag vet, jag har ju en termin kvar, men är minsann redan anställd som just det! :-) ) på en helt nystartad förskola. Det är rörigt, upp och ner och virrigt... och hur kul som helst! Tyvärr hade vi inte turen att få några veckor att jobba ihop oss, utan barn har kommit från dag 1. Och fortsätter att komma. Just nu är vi 22 barn, 5 nya kommer på måndag och veckan därpå ca 12 ytterligare och så kommer det att fortsätta tills vi så småningom fyllt alla 72 platser!

Än så länge håller vi till i moduler/paviljonger (som är finare än man tror) fram tills vår förskola är färdigbygd till årsskiftet. Jag ser verkligen fram emot hösten men nog kommer den att bli lite hektisk! Ska ju även fortsätta studierna på högskolan, först är det examensarbete som gäller. Ovan på allt detta ska jag försöka plugga en datakurs på heltid (distans) på folkhögskola... Så jag kommer att ha en sysselsättning på 250% - inte illa, eller hur! ;-)

Men just nu ska jag bara njuta av helgen och slappna av!
Ha en skön helg!

Jaha, det var det....

... semestern som gick upp i rök... eller jag kanske borde säga regn! För det var väl attans vad det regnat! Vissa dagar har det nästan verkat som om hösten varit på väg, andra bara allmänt grått och trist... Detta är ju första sommaren på.... evigheter... som jag inte är ledig hela sommaren, minst 7 veckor och bara det känns ju märkligt. Att sen de få veckor man är ledig regnar och blåser bort gör ju inte saken bättre!

Började ju med att vara ledig en vecka kring midsommar, när vi åkte till Blekinge. Då var det 17 grader, blåsigt och regn till och från. Sen har jag varit ledig mer eller mindre de senaste 3 veckorna och antalet dagar med riktigt sommarväder är lätträknade... Ja, ja, det är inte så mycket att göra åt saken, får försöka njuta på eftermiddagarna de dagar jag slutar tidigare, för nu när jag ska jobba, då kan man ju ge sig den på att det blir fint väder igen! ;-)

Njut av sommarvädret ni som fortfarande är lediga! Ja, vi andra också, så gott det går! :-)

Men hjälp! Vad har hänt med mig?!

Ja, det kan man verkligen undra!! När jag var i tonåren kunde jag inte nog fort komma ifrån "landet" där vi bodde. Jag berättade för alla som ville höra att jag aldrig! skulle bo på landet någon mer gång! Och därvid har jag stått fast. Men nu börjar det helt plötsligt hända saker. Jag har börjat romantisera kring min (till största delen) uppväxt på landet. Midsomrarna à la Bullerbyn där vi barn i byn samlades med träskrindan på morgonen för att gemensamt gå och samla blommor till midsommarstången och vår gemensamma midsommarfest. Eller kräftskivorna... För att inte tala om alla skogsturer som jag och kompisen Jenny gjorde, vinter såväl som sommar. På somrarna plockade vi blåbär, tuggade harsyra och busade i vår "spökskog" och på vintern letade vi och analyserade djurspår och djurbajs. Jag sydde (ja, inte blev det vackert, men ändå) en "Ronja-dräkt" som jag sen hade på mig och lekte Ronja i skogen. Mamma och  jag plockade svamp och kokte lingonsylt och jordgubbssaft.... Ja, you get the picure!
Och nu känner jag "åh, jag vill att mina barn också ska få uppleva allt det där!". Och jag känner en tydlig dragning till landet... Helt ofattbart!
Å andra sidan kan jag vissa dagar känna stadens lockelse och skulle då inte ha något emot att bo mitt i stan, tillbringa mer tid på caféer och restauranger... gå på bio... teater... shoppa... Men dragningen till landet är nog starkare... märkligt nog!

Vad är då detta??? Kan det månne vara en lite för tidig 40-årskris?? Jag blir ju 40 (hu, hemska tanke) i december 2012... Ja, inte vet jag!

Idag har jag varit ute med Elliot och Vincent i skogarna runt mina gamla trakter, utanför Hörby. Körde förbi "mitt" gamla hus och blev så himla nostalgisk... kunde inte låta bli att göra en liten sökning på nätet när jag kom hem och vad ser jag - huset blev sålt i mars i år! Jag vill ha!! Eller, nej, det vill jag kanske inte... Eller, ja, vem vet?! Som ni märker - för tillfället: Natalie = förvirrad!

Nu ska jag släppa mina lantliga, romantiska drömmar och titta på en Harry Potter film - långt ifrån såväl svensk landsbygd som sydsvensk storstad! :-)

Märkligt behov

Jag är en känslomänniska. Ut i fingerspetsarna. Jag är antingen på topp eller nere i botten, ytterst sällan någonstans mittemellan. Jag har starka åsikter om det mesta och kan ganska lätt bli upprörd. Jag har en god förmåga att leva mig in i böcker, filmer eller historier jag hör, oavsett om de är uppdiktade eller verkliga.

Ofta kastar jag mig med hull och hår över böcker och filmer som jag vet kommer att göra mig upprörd, ledsen eller berörd. Som till exempel filmen "Svinalängorna" som vi såg igår. Och sen gråter jag floder. Men det är inte bara tragiska filmer och böcker som tilltalar mig, utan även lyckliga, men viktigt är att de väcker känslor. Något jag verkligen älskar att titta på är förlossningstv! Och för varje barn som kommer till världen gråter jag även om det är en lätt förlossning och en välmående bebis. I det fallet är det nog snarast en kombination av det fantastiska i att en ny liten människa kommer till världen och egna minnen från E & Vs födelse.

Jag har funderat en del på detta, mitt behov att beröras, uppröras och gråta. Ibland tror jag att det är någon form av det som brukar kallas katharsis, en sorts själslig rening genom det man upplever, som till exempel en pjäs eller  en bok. För jag, på något märkligt sätt, gillar att bli berörd och upprörd. Då känner man liksom att man lever. Sen kunde jag väl i och för sig ibland önska att få vara liiiite mindre känslig och något mer plan i mitt humör, både vad gäller "uppåt" och "neråt". Men man får hålla tillgodo med de man fått och helt enkelt fortsätta att skratta och gråta, fortsätta att låta sig beröras av fiktion likväl som av verkligheten.

Bekvämlighet...

Har funderat lite på det här med bekvämlighet och kommit fram till att jag nog ligger på nivå med en 70-årig dam från stan. Jag pratar i första hand om bekvämlighet vad gäller boende, friluftsliv osv. Jag vet inte riktigt vad det beror på, jag har ju ändå under större delen av min uppväxt bott på landet men jag är ju inte någon skogsmulle direkt... Har liksom aldrig sett charmen i att tälta, campa eller cykla flera mil i taskigt väder för att sälja några majblommor... De få som haft förmånen (?) att dela tält med mig (det har då inte hänt allt för många gånger...) vet att det inte är min grej... antingen är det för varmt eller för kallt.... Det är obekvämt och ljudisoleringen är noll (jobbigt för en lättväckt) så man hör varenda liten fågel eller motorbrum... Som grädde på moset kan man ge sig på att man får besök av en äcklig tvestjärt eller varför inte några blodtörstiga myggor?! Nej tack, jag avstår om jag kan! Minns t ex en midsommar i Småland när jag skulle dela tält med en väninna och hennes pojkvän (minns du, Jenny?). Det var varmt, pojkvännen snarkade, luftmadrassen var obekväm och ovanpå allt hade vi placerat tältet precis bredvid en fårhage där det var fullt liv i luckan redan vid gryningen (som bekant kommer rätt tidigt vid midsommar....) Om man säger som så - man var inte direkt utvilad på midsommardag!

I förra veckan tillbringade jag och familjen några dagar i en liten campingstuga på Sturkö i Blekinge. Den låg väldigt vackert i en liten dunge, ungefär 100 meter från havet. Dessa små stugor saknar dusch och wc, så för dessa behov får man gå si sådär 100 meter till en servicebyggnad. Inte så långt, men ändå... Man kan väl säga att där går min lägre gräns - campingstuga med 100 meter till toa.

Jag förstår inte hur folk kan sova under bar himmel, på ett litet liggunderlag.... hur folk orkar campa i geggamoja på någon festival.... Not my cup of tea!

I tonåren var mångas dröm att tågluffa... sova på en strand i södra Europa... Eh, nej tack! Gärna tågluff, men hotell ska det vara! Tacka vet jag ett skönt hotell med fluffig kudde och tjock täcke.... skönt badrum och gärna en trevlig balkong!

Med tanke på att jag nu är minst sagt vuxen så lär jag väl aldrig ändra mig, och mina barn lär bli likadana. Jag försöker i alla fall ge dem lite "obekvämlighet" i form av campingstuga och så, men längre än så lär det nog inte gå.... Inga tältsessioner eller cykelsemestrar här inte! :-)

En epok går i graven...

... ja, en högst privat epok då alltså. Meddelade igår rektorn på skolan jag varit anställd på sedan januari 2003 att jag önskar avsluta anställningen. Det är dags att gå vidare! Visserligen har det ju varit min plan ända sedan jag tog steget att åter igen skriva in mig på högskolan för att ta en förskollärarexamen, men det känns ändå lite märkligt... och lite vemodigt. 8 år är en lång tid! Det har varit både toppar och dalar under dessa år. Det som framförallt varit toppen är alla goa kollegor! Sen har jag ju också haft flera elever, både mentorselever och andra, som satt spår och som jag alltid kommer att bära med mig!

Men nu är det alltså tid att släppa taget... visserligen tar jag inte examen förrän vid årsskiftet, men jag har redan börjat söka jobb. Var på en spännande intervju förra veckan, en ny förskola som ska öppna i Bunkeflo. Idag blir det intervju här i krokarna... Nu tar jag steget, men på fredag blir det i alla fall fest med de "gamla" härliga kollegorna!

Ha en skön junidag!!

"Stan" vs "Landet" och andra funderingar

Det är lite lustigt när man tänker på det. Vi har bott här i Kristineberg i lite mer än 5 år nu och det tillhör ju faktiskt Malmö, ändå känner man sig lite som en lantis när man är "inne i stan" nuförtiden... Oftast brukar jag känna, efter några timmar att "nä, nu är det stökigt och stimmigt, nu åker vi hem". Fast ibland känner man av den charm som "stan" ändå har. Man kan bli lite sugen på att bara hoppa upp på cykeln och trampa iväg till någon uteservering och ta en öl i kvällssolen... Eller så kan man sakna alla de härliga parkerna som jag alltid varit så förtjust i och där mycket tid tillbringats.

Sen ser man alltid lite kul saker när man är "på stan". Idag har jag varit en snabb tur ner till högskolan för att lämna mitt vft-omdöme. Stod och väntade vid ett rödljus när en ung man, i säg 25-års åldern, kommer spatserande helt utan skor, över en av M-ös mest trafikerade gator. Inte hade han några skor med sig heller. Alltså, barfota är nice, men inne i stan ligger allt som oftast glasbitar och annat skräp... men han hade kanske stenkoll, vad vet jag!? Såg också en charmerande kombo med kavaj och chinos + skateboard. :-) Häromdagen när jag kom körande släppte jag över en helgrön Hulken och en Spindelmannen i full mundering!

Något jag reagerar för varje gång jag är inne i Malmö är hur enormt snygga, välfriserade, välklädda osv alla småbarnsmammor är där de knallar fram på höga klackar och puffar någon käck vagn framför sig. Att de orkar! Vid närmare eftertanke är det kanske tur att jag inte bor kvar i stan, hur skulle jag klara att stå mig i den konkurrensen?!

Missförstå mig inte, jag gillar verkligen stan och vid 20-års ålder skulle jag inte för mitt liv kunnat tänka mig att bo någon annanstans, men där jag befinner mig nu i livet, är tillvaron här "på landet" faktiskt att föredra, tycker jag!