"Stan" vs "Landet" och andra funderingar

Det är lite lustigt när man tänker på det. Vi har bott här i Kristineberg i lite mer än 5 år nu och det tillhör ju faktiskt Malmö, ändå känner man sig lite som en lantis när man är "inne i stan" nuförtiden... Oftast brukar jag känna, efter några timmar att "nä, nu är det stökigt och stimmigt, nu åker vi hem". Fast ibland känner man av den charm som "stan" ändå har. Man kan bli lite sugen på att bara hoppa upp på cykeln och trampa iväg till någon uteservering och ta en öl i kvällssolen... Eller så kan man sakna alla de härliga parkerna som jag alltid varit så förtjust i och där mycket tid tillbringats.

Sen ser man alltid lite kul saker när man är "på stan". Idag har jag varit en snabb tur ner till högskolan för att lämna mitt vft-omdöme. Stod och väntade vid ett rödljus när en ung man, i säg 25-års åldern, kommer spatserande helt utan skor, över en av M-ös mest trafikerade gator. Inte hade han några skor med sig heller. Alltså, barfota är nice, men inne i stan ligger allt som oftast glasbitar och annat skräp... men han hade kanske stenkoll, vad vet jag!? Såg också en charmerande kombo med kavaj och chinos + skateboard. :-) Häromdagen när jag kom körande släppte jag över en helgrön Hulken och en Spindelmannen i full mundering!

Något jag reagerar för varje gång jag är inne i Malmö är hur enormt snygga, välfriserade, välklädda osv alla småbarnsmammor är där de knallar fram på höga klackar och puffar någon käck vagn framför sig. Att de orkar! Vid närmare eftertanke är det kanske tur att jag inte bor kvar i stan, hur skulle jag klara att stå mig i den konkurrensen?!

Missförstå mig inte, jag gillar verkligen stan och vid 20-års ålder skulle jag inte för mitt liv kunnat tänka mig att bo någon annanstans, men där jag befinner mig nu i livet, är tillvaron här "på landet" faktiskt att föredra, tycker jag!

Det här med att köa...

Visst är det trist att stå i kö?! Jag tror aldrig jag träffat någon som inte tycker att det är skittråkigt att stå i kö. Men vi hanterar det där tråkiga på olika sätt...

Idag har jag ägnat mig åt ett flertal observationer vad gäller just köande (ja, det var ju inte huvudsyftet med dagen, men ändå...). Har tillbringat dagen på Tosselilla med N, E & V. Där var massor av folk med alla möjliga kulturella bakgrunder. Det är intressant att se hur olika vi hanterar det här med köer. Oavsett om det handlar om kö för att komma in, kö till toaletten eller kö till kaffet. Som diciplinerad svensk ställer man sig längst bak och förväntar sig att andra gör likadant. Men se det gör de inte alltid! På något underligt vis upptäcker man att man liksom fastnar på samma ställe, trots att många släpps in. Inget händer, man står och stampar! Kön blir liksom bredare och bredare där fram... Har läst flera intressanta och underhållande reflektioner och kåserier om detta i Herman Lindqvists böcker, läs dem gärna, de är riktigt roliga! Även andra spännande kulturella skillnader som han upplevt under sin tid som utrikeskorrespondent behandlas på ett riktigt kul sätt. Det är lite intressant när man tänker på hur de flesta svenskar beter när det gäller att stå i kö eller vänta på sin tur. Föreställ dig att ett gäng människor står och väntar på att toaletten ska bli ledig. Även om de inte står i någon direkt kö, har de flesta stenkoll på vems tur det är och brukar rycka in om någon dristar sig till att träna sig före.

Jag tänker här och nu inte säga att det ena eller andra sättet är mer eller mindre rätt, bara konstatera att när de två olika sätten att köa möts uppstår en krock! Och man kan lätt säga att irritationen vaknar när man står med ett toalettnödigt barn och blir omsprungen av inte bara en, utan flera andra! Kalla det kulturkrock eller vad ni vill! ;-)

Likhet?!

Under min senaste VFT-period (praktik) hade vi fått i uppgift av vår mentor att filma oss själva under någon form av aktivitet på förskolan för att sen analysera oss själva som pedagoger. Den sekvens som jag filmade var en del av ett djurtema där vi köpt in fjärilslarver för att följa dem från larv till puppa och slutligen till fjärilar som barnen skulle få mata med nektar några dagar innan de släpptes ut.

Anyway, filmningen gick bra men en bit in i filmen hör jag mig själv, när jag visar den lite större tygburen som pupporna ska sitta i och sedan bli fjärilar i... "Sen när fjärilarna kläckts och vi ska mata dem, vad måste vi tänka på när vi öppnar buren och ska stoppa ner maten?" Det svar jag har i huvudet är "akta så att fjärilarna inte flyger ut".Ett barn svarar: "Akta så man inte rör fjärilarna". Ett annat: "Akta så man inte skrämmer fjärilarna" , klokt och bra båda två men jag, i min iver att få just "mitt" svar, fortsätter och fortsätter ända tills jag får "rätt" svar...

När jag då alltså ser mig själv drabbas jag av en känsla av deja vu...Var har jag sett något liknande innan?! Jodå, till sist kommer jag på det: Sven Melander!!... i Sketchen där han frågar en liten flicka vad barn önskar sig mest av allt i världen.... Ja, inte så att jag blir arg eller så, men just att jag redan har ett tänkt ut ett svar och jag fortsätter och fortsätter att fråga tills jag får mitt svar!

Snacka om nyttig uppgift! Visst är det jobbigt att se sig själv, men ack så utvecklande!

För de som mot förmodan inte sett klippet med Sven Melander eller vi se det igen... här kommer det! (mitt finns tyvärr inte kvar...)
http://www.youtube.com/watch?v=hcxwTgEC7IM
ENJOY!

Frosseri i anti-Natalie

Vilken lördag jag hade!! Puh! Inte konstigt att man fick huvudvärk... Som ni alla vet är jag något trött på Spiderman ("den snälle, den dumme, den röde, den svarta" och alla andra förbaskade varianter), Batman osv. För att inte tala om dessa, i mina ögon sett, märliga leksaker beståden av vapen i olika former... Hela lördagen blev ett frosseri i alla dessa saker...

Först var det kalas hos en pojke på Es förskola. Man kan, utan att överdriva det minsta, säga att hans rum svämmade över av diverse pistoler, gevär, svärd, boxhandskar och spiderman-grejor... Var man än vände blicken landade den på något sådant... inte ens pussel, memo och lotto-spel hade undkommit. Inte ett könsneutralt spel i sikte, bara Spiderman, Ben10 och Batman. Ovanpå allt envisades E med att han skulle "skjuta" mig innan han gick med på att lämna kalaset...

Senare på eftermiddagen bar det iväg till trevlig samkomst hos svägerskan och kusinerna. God mat och dryck, men tyvärr lyckades ju E hitta 2½ år äldre kusinens diverse svärd, båda laser och vanliga... Tror att det blev lite för mycket vapenerfarenhet på en dag för den unge mannen som blev smått spattig och stirrig och till slut hamnade i mammas knä.

Jag kommer aldrig (ja, aldrig) att ge med mig och köpa vapenleksaker till mina pojkar (jovisst, en liten vattenpistol eller mjukissvärd kan jag väl stå ut med) och det spelar ingen roll att jag får höra argument som att "ja, allt som är förbjudet är ju roligt". Ja, det är mycket möjligt, men jag kommer heller inte att köpa ut till mina barn eller tillåta att de röker, hur kul dessa förbud än blir! (Och vad gäller att köpa sprit till tonåringar så talar forskningen sitt tydliga språk - de som blir bjudna dricker mer! Så det så!).

Som lite grädde på moset ser jag idag när jag bläddrar i en katalog från BR-leksaker att man säljer diverse gevär (dubbelpipiga och enkla) med "utfällbart sikte för precision, magasin och 6 pilar". Det finns även "Air Blasters Ultimate Missile" - lufttrycksblaster som kan skjuta lysande missiler upp till 9 meter!! Men lysande!! Vem ska ha dessa?? Skjutglada 8-åringar som träffar som blinda hönor och kan skada både ögon och annat på sina kompisar! Så himla dumt! Det finns så förtvivlat mycket leksaker, så varför?

I ständig åtanke när det gäller vapen och krigslekar har jag också min mamma, som faktiskt upplevt kriget på riktigt då hon föddes 1938 i franska Dunkerque! Man kan visst få leka lite riddare och så, men jag kan inte fatta varför pojklekar (och leksaker) nödvändigtvis måste handla om att slåss, skada och döda!

Tummen ner för det!!

Alla är jämlika, men vissa är mer jämlika än andra....

... ja, vissa av er känner igen tankegången från Orwells "Djurfarmen" ("Animal farm")... detta är ett område som jag funderar kring ibland, och i synnerhet på senare tid. Jag har alltid reagerat på att man i skolans värld faktiskt hittar de som resonerar som grisarna i "Djurfarmen"... I läroplanerna står klart uttalat att skolans verksamhet ska genomsyras av demokratiska värderingar och däribland alla människors lika värde. Blir alltid lika ledsen när dessa värderingar inte efterlevs av vuxna. Hur ska man då kunna förvänta sig att de efterlevs av barn och unga??

Men än värre tycker jag det är när jag nu, varandes på olika förskolor, ibland även där kan uppleva att viss personal faktiskt inte behandlar barnen på ett demokratiskt sätt. Barn är också människor med känslor och har rätt till minst lika stor respekt som andra individer! Både jag och andra av mina medstudenter har upplevt att man använder sig av t ex ett märkligt bemötande där man ignorerar ett ledset barn för att det kanske är ett barn som ofta gråter... eller att man på vissa förskolor använder sig av bestraffningsmetoder som time-out och typ skamvrån! Det är verkligen under all kritik att vuxna människor som arbetar med små barn tillåter sig sådant beteende när de i stället skulle föregå med gott exempel och visa barnen hur man bör uppträda mot och bemöta sina medmänniskor! Det är inte okej att som (professionell??) pedagog skrika på barnen och säga saker som "ja, det är väl typiskt dig! Du är minsann likadan som din syster. Era föräldrar har tydligen inte lärt er hur man uppför sig!". Eller att säga till en tonåring att de är dumma eller korkade. Och aldrig, aldrig ignorera ett barn som är ledset och mår dåligt! Man blir så ledsen...

Jag kommer att göra mitt yttersta för att bli en viktig,stabil och rättvis vuxen i barnens liv. Jag vill verkligen vara en närvarande och omhändertagande pedagog som barnen känner bryr sig om dem och deras person. En föreläsare jag lyssnade till idag (som talade om hälsofrämjande skolutveckling) använde sig av uttrycket "ramar och kramar" och det är väl något att satsa på.

Jag är så innerligt tacksam att mina barn går på en förskola som jag känner genomsyras av en god stämning. Personalen är väldigt inkännande och omtänksam, samtidigt som de har tydliga gränser. Pedagogerna utstrålar värme och omtanke och jag känner mig fullständigt trygg i att lämna mina små änglar i deras vård, något jag vill kunna erbjuda andra föräldrar!

Barn har rätt till samma respekt och bemötande som andra! En god måttstock är att alltid vända på situationen - hur skulle jag reagera om någon behandlade mig så här/sa så här till mig?

Inte för att jag är världens bästa bilist men...

... attans vad många kassa bilförare det finns!! Jag har dock gjort observationen att många gånger när folk kör märkligt, så visar det sig att de pratar i telefon.... De kan stå och vänta på att få köra ut, och när man nästan är framme - DÅ kör de ut, mitt framför näsan på en! Eller så kör man bakom någon som kör märkligt sakta utan någon synlig anledning. Det är ljust, bra väg, inget regn eller snö... 70-väg... men det går i 50... När man sedan kör om, så visst, det kan vara en gubbe i keps, men ganska ofta är det någon som sitter med luren vid örat. Jag tycker så här - om man nu har svårt att behålla koncentrationen när man pratar i telefon - låt bli att prata när du kör bil!!

När jag nu ändå är inne på det här med bilkörning. Har märkt att mörka BMWs ofta kör ganska "på"... Liksom så där - upp i baken på en och så. Märkligt att just mörka BMW drar till sig dem som gillar att köra så! :-)

Könsstereotyper, "killigt", "tjejigt" och annat trams!

Det stör mig! Något så in i baljan! Varför ska allt i tillvaron delas in i tjejigt/killigt, kvinnligt/manligt, bara för tjejer/bara för killar osv?? Och VARFÖR är det hela tiden någon som envisas med att införa detta tänkande i mina barns värld?? Det gör mig superirriterad! Inte så att jag har något emot rosa glitterklännigar på en flicka eller tuffa tröjor på killar, men inte bara för att någon säger att det är så det ska vara! Jag har (ganska så nöjd) tidigare märkt att Elliot varit lyckligt befriad från dessa idéer. Han har ganska länge hävdat att hans favoritfärger är rosa och lila och när han fick syn på en annons med Hello Kitty-lakan blev han eld och lågor. Han har samtidigt gillat Byggare Bob, Spindelmannen och Blixten. Alltså, enlig mig, en hälsosam mix utifrån hans egna åsikter. Tyvärr är det någon som nu lyckats få honom att förstå att rosa är en tjejfärg och att svart är mycket coolare. Likaså har han nu också lärt sig att Spindelmannen, Star Wars och Batman är mycket häftigare än Lotta på Bråkmakargatan och Pororo. Och då kan nämnas att han aldrig sett vare sig Spindelmannen-filmer eller Star Wars (mer än att han hittat Niklas gamla S.W-gubbar...)

Som många av er vet, har Elliot lång hår, helt självvalt sen han såg ett hårdrocksband på tv och konstaterade att "dom pojkarna har långt hår". Plötsligt en dag ville han klippa håret  och efter en stund kröp det fram att han lekt med några pojkar i 8-9-årsåldern som sagt att "pojkar ska inte ha långt hår, utan kort". Pratade med Elliot och sa att han visst får klippa sig, men bara om HAN vill, inte för att någon ANNAN säger att han ska. Han har, enligt eget beslut, fortfarande långt hår.

 


Jag vet att män och kvinnor är olika och gillar olikheterna, men jag tycker inte om indelningen där vissa saker blir "förbjudna" för att de tillhör det andra könet! Vill en kille gilla rosa så ska han få göra det! Vill en tjej klä ut sig till Batman på maskeraden, ska hon få göra det! Givetvis får en kille också vara Batman och en tjej också gilla rosa, men jag gillar inte faktumet att vissa ska tuta i andra vad som är ok eller inte utifrån om man är tjej eller kille!! Jag blir också arg när jag tänker på att dessa små barn som lär andra hur man ska vara som tjej respektive kille, har lärt sig detta någonstans ifrån, kanske från vuxna!

Fram för den fria viljan, olikheter och att få vara som man själv vill!! Utan att bli kritiserad och påhoppad!