Grupparbete

Det är ganska konstigt. Privat anser jag mig vara hyfsat social. I arbetssituationer, såväl på gamla arbetsplatsen (skolan) som på nya (förskolan) gillar jag att samarbeta med kollegor och finner det utvecklande och givande att ta del av andras tankar, idéer och åsikter. Det är spännande att planera tillsammans och ta tillvara på allas olika kompetenser och kunskaper. MEN, när det kommer till lärarhögskolan och dessa evinnerliga grupparbeten känns det helt annorlunda... Varje gång man läser i kursplanen att en del av kursen kommer att gå ut på ett grupparbete känner jag en stor suck komma krypande. Vilket ju är lite märkligt med tanke på att jag gillar att samarbeta annars. Kanske kan det vara att man ofta bli hoptutad med människor man inte känner, dvs man måste gå igenom hela grupprocessen ytterligare en gång innan arbetet flyter på. Om jag fått bestämma hade jag gjort alla arbeten på högskolan själv...

Just nu har vi påbörjat det sista grupparbetet innan utbildningen är klar (jippi!) och det är dags att samarbeta med nya förmågor... Ovanpå allt är det en nästan identisk uppgift som i alla fall jag, som går på 90p programmet, gjort innan... Planera ett ämensövergripande temaarbete som tydligt motiveras i litteratur och med de didaktiska frågorna. Ja, det är väl bara att tugga sig igenom detta grupparbete också och tänka framåt. Snart får jag ju samarbeta med kollegor "på riktigt" och inte i hypotetiska, påhittade situationer! :-)

Det där behöver jag nog inte...

För ett tag sen hoppade jag på en provprenumeration av tidningen Mama. Ja, inte så att jag aldrig läst den förut, men har slutat prenumerera på Vi föräldrar och tänkte att det kunde vara kul med en annan tidning som ändå har lite med barn och så att göra... Men nej, det blir definitivt ingen fortsättning på den prenumerationen! Missförstå mig inte, det är väl en trevlig tidning med lite av varje, men problemet är dessa "glam-mammor" som det görs stora reportage om. Det är oftast kändis-mammor, men ibland även andra. I förra numret kunde man till exempel läsa om sångerskan Emilia de Poret som berättade om att hon burit 17-cm klackar under hela graviditeten. Ovan på detta är hon smal, snygg och piffad trots att hon har en liten bebis... Själv hade jag svullna fötter och foglossning under mina graviditeter.... och inte ens 10cm klackar! Faktiskt! Och trots att jag normalt sett är gammal och vis ;-) så får tidningen ofta mig att känna mig som.... tja, otillräcklig och väldigt, väldigt oglamourös. Lite dåligt samvete får jag också för att jag inte är så där käck och "duktig". Och den känslan kan jag klara mig utan. Så ska det bli någon prenumeration, så får det minsann bli en annan tidning än Mama.

Att ta sig vatten över huvudet...

Tyvärr får man nog säga att det är lite vad jag gjort.... Visst var jag medveten om att den här hösten skulle bli körig men ändå... Det är ärligt talat lite jobbigt att plugga på heltid på högskolan (+ en heltid till på folkhögskola), jobba halvtid (där jobbet inte varit någon dans på rosor...), ha familj och en mamma som behöver mig mer och mer... Jag känner så väl igen kroppens signaler: huvudvärk var och varannan dag, magkatarr, sömnproblem och tryck över halsen/svårt att andas... Försöker verkligen andas djupt och slappna av, men det är inte så lätt alla gånger! Jag har siktet inställt på mitten av januari när kursen och utbildningen ska vara avslutad och examen tagen. Försöker tänka att det bara handlar om knappt 3 månader och jag ska fixa det!! Det som är lite jobbigt i sammanhanget är känslan av att vara en dålig mamma... så jag gör mitt bästa att någon gång ibland baka bullar med dem eller ta en tur till skogen för att upprätthålla lite av den mamma jag vill vara. Så håll tummarna och skicka gärna över lite energi och kraft! :-)

Lite dålig på det här...

Ja, man kan ju inte säga att jag varit allt för flitig i mitt skrivande... Jag ska försöka bättra mig! :-) Får väl skylla lite på att det varit lite mycket de sista veckorna. Körde igång den 1e med att jobba två veckor på praktikförskolan och sen i måndags har jag alltså börjat på mitt riktiga jobb som förskollärare (jo, jag vet, jag har ju en termin kvar, men är minsann redan anställd som just det! :-) ) på en helt nystartad förskola. Det är rörigt, upp och ner och virrigt... och hur kul som helst! Tyvärr hade vi inte turen att få några veckor att jobba ihop oss, utan barn har kommit från dag 1. Och fortsätter att komma. Just nu är vi 22 barn, 5 nya kommer på måndag och veckan därpå ca 12 ytterligare och så kommer det att fortsätta tills vi så småningom fyllt alla 72 platser!

Än så länge håller vi till i moduler/paviljonger (som är finare än man tror) fram tills vår förskola är färdigbygd till årsskiftet. Jag ser verkligen fram emot hösten men nog kommer den att bli lite hektisk! Ska ju även fortsätta studierna på högskolan, först är det examensarbete som gäller. Ovan på allt detta ska jag försöka plugga en datakurs på heltid (distans) på folkhögskola... Så jag kommer att ha en sysselsättning på 250% - inte illa, eller hur! ;-)

Men just nu ska jag bara njuta av helgen och slappna av!
Ha en skön helg!

Jaha, det var det....

... semestern som gick upp i rök... eller jag kanske borde säga regn! För det var väl attans vad det regnat! Vissa dagar har det nästan verkat som om hösten varit på väg, andra bara allmänt grått och trist... Detta är ju första sommaren på.... evigheter... som jag inte är ledig hela sommaren, minst 7 veckor och bara det känns ju märkligt. Att sen de få veckor man är ledig regnar och blåser bort gör ju inte saken bättre!

Började ju med att vara ledig en vecka kring midsommar, när vi åkte till Blekinge. Då var det 17 grader, blåsigt och regn till och från. Sen har jag varit ledig mer eller mindre de senaste 3 veckorna och antalet dagar med riktigt sommarväder är lätträknade... Ja, ja, det är inte så mycket att göra åt saken, får försöka njuta på eftermiddagarna de dagar jag slutar tidigare, för nu när jag ska jobba, då kan man ju ge sig den på att det blir fint väder igen! ;-)

Njut av sommarvädret ni som fortfarande är lediga! Ja, vi andra också, så gott det går! :-)

Men hjälp! Vad har hänt med mig?!

Ja, det kan man verkligen undra!! När jag var i tonåren kunde jag inte nog fort komma ifrån "landet" där vi bodde. Jag berättade för alla som ville höra att jag aldrig! skulle bo på landet någon mer gång! Och därvid har jag stått fast. Men nu börjar det helt plötsligt hända saker. Jag har börjat romantisera kring min (till största delen) uppväxt på landet. Midsomrarna à la Bullerbyn där vi barn i byn samlades med träskrindan på morgonen för att gemensamt gå och samla blommor till midsommarstången och vår gemensamma midsommarfest. Eller kräftskivorna... För att inte tala om alla skogsturer som jag och kompisen Jenny gjorde, vinter såväl som sommar. På somrarna plockade vi blåbär, tuggade harsyra och busade i vår "spökskog" och på vintern letade vi och analyserade djurspår och djurbajs. Jag sydde (ja, inte blev det vackert, men ändå) en "Ronja-dräkt" som jag sen hade på mig och lekte Ronja i skogen. Mamma och  jag plockade svamp och kokte lingonsylt och jordgubbssaft.... Ja, you get the picure!
Och nu känner jag "åh, jag vill att mina barn också ska få uppleva allt det där!". Och jag känner en tydlig dragning till landet... Helt ofattbart!
Å andra sidan kan jag vissa dagar känna stadens lockelse och skulle då inte ha något emot att bo mitt i stan, tillbringa mer tid på caféer och restauranger... gå på bio... teater... shoppa... Men dragningen till landet är nog starkare... märkligt nog!

Vad är då detta??? Kan det månne vara en lite för tidig 40-årskris?? Jag blir ju 40 (hu, hemska tanke) i december 2012... Ja, inte vet jag!

Idag har jag varit ute med Elliot och Vincent i skogarna runt mina gamla trakter, utanför Hörby. Körde förbi "mitt" gamla hus och blev så himla nostalgisk... kunde inte låta bli att göra en liten sökning på nätet när jag kom hem och vad ser jag - huset blev sålt i mars i år! Jag vill ha!! Eller, nej, det vill jag kanske inte... Eller, ja, vem vet?! Som ni märker - för tillfället: Natalie = förvirrad!

Nu ska jag släppa mina lantliga, romantiska drömmar och titta på en Harry Potter film - långt ifrån såväl svensk landsbygd som sydsvensk storstad! :-)

Märkligt behov

Jag är en känslomänniska. Ut i fingerspetsarna. Jag är antingen på topp eller nere i botten, ytterst sällan någonstans mittemellan. Jag har starka åsikter om det mesta och kan ganska lätt bli upprörd. Jag har en god förmåga att leva mig in i böcker, filmer eller historier jag hör, oavsett om de är uppdiktade eller verkliga.

Ofta kastar jag mig med hull och hår över böcker och filmer som jag vet kommer att göra mig upprörd, ledsen eller berörd. Som till exempel filmen "Svinalängorna" som vi såg igår. Och sen gråter jag floder. Men det är inte bara tragiska filmer och böcker som tilltalar mig, utan även lyckliga, men viktigt är att de väcker känslor. Något jag verkligen älskar att titta på är förlossningstv! Och för varje barn som kommer till världen gråter jag även om det är en lätt förlossning och en välmående bebis. I det fallet är det nog snarast en kombination av det fantastiska i att en ny liten människa kommer till världen och egna minnen från E & Vs födelse.

Jag har funderat en del på detta, mitt behov att beröras, uppröras och gråta. Ibland tror jag att det är någon form av det som brukar kallas katharsis, en sorts själslig rening genom det man upplever, som till exempel en pjäs eller  en bok. För jag, på något märkligt sätt, gillar att bli berörd och upprörd. Då känner man liksom att man lever. Sen kunde jag väl i och för sig ibland önska att få vara liiiite mindre känslig och något mer plan i mitt humör, både vad gäller "uppåt" och "neråt". Men man får hålla tillgodo med de man fått och helt enkelt fortsätta att skratta och gråta, fortsätta att låta sig beröras av fiktion likväl som av verkligheten.