fredag 31 december 2010

Ytterligare ett år börjar lida mot sitt slut.



Då var det dax att knyta ihop ytterligare ett år. Det känns verkligen som om åren går fortare och fortare, man kan bara hoppas att det bromsar lite snart, annars viner tiden förbi innan man hinner blinka och det vore ju synd!

Hur har då detta 2010 varit? Ja, för min del har det inneburit en del förändringar och steg i annorlunda, men rätt, riktning. Jag är nöjd med mitt 2010! Året började lite tungt i och med depressionen som satte in i slutet av 2009 men ganska snart kände jag mig bättre och det kändes som en stort steg framåt att jag klarade av att börja jobba igen! Det var roligt att komma tillbaka till jobbet efter föräldraledigheten, kanske inte i första hand för jobbets skull, utan för alla underbara kollegor på skolan! Jag var ju redan sedan tidigare inne på att jag ville vidare och tankarna fortsatte. Försökte bland annat få gå lärarlyftet men det ville sig inte...

Sommaren var härlig med mycket sol och värme och trots att vi inte var iväg på någon längre tur, var det en lyckad sommar. I somras började också tankarna att jag skulle bli tvungen att ta tag i mig själv, min hälsa och min vikt och till slut bestämde jag mig för att skriva in mig på Itrim, men först skulle jag vara med på älskade Matt och Chrilles bröllop i september! Vid den här tiden var också ansökan till högskolan inskickad, vilket kändes lite läskigt men bra!

För att göra en lång historia kort - 2010 har för mig inneburit: tillfrisknande, påbörjade studier vilket innebär ny inriktning på yrkeslivet och att någon form av kontroll tagits över min kropp och mitt välbefinnande! Jag känner att jag är på rätt väg, både med mig själv och med mitt yrkesval, vilket känns toppen! Jag är så glad att jag äntligen tog tag i allt och gjorde en förändring!

Som mål inför 2011 har jag egentligen bara en sak: att vara säll mot mig själv! Att ta hand om mig själv och samtidigt ha en hög acceptans för att saker inte alltid går riktigt som man vill! Självklart vill jag också lyckas med studier och med det påbörjade arbetet med att må bra och röra lite mer på mig! Men som sagt - viktigast är att ta hand om sig själv, tror jag!

Jag ser också fram emot ett nytt år där jag får se mina små gullungar utvecklas och lära sig nya saker, det är en verklig gåva att få följa med på deras väg mot framtiden! :-)

Jag önskar alla ett riktigt gott nytt år och min önskan för er, är att ni försöker ta hand om er och era nära, att ni är snälla mot varandra och er själva. Jag hoppas också att nästa år ska föra med sig en mer öppen inställning till människors olikheter, att man ser olikheter som en tillgång istället för ett hinder,  och att vi blir av med den något trista eftersmaken av 2010 års valresultat.

Och vid 12-slaget - skjut gärna en raket mindre och sänd istället en tanke till de människor som har det sämre än du och jag!
Kram till er alla!

tisdag 30 november 2010

På rätt spår

Är nu inne på andra veckan av min första VFT, eller praktik som det ju kallades förra gången jag pluggade, och jag måste nog säga att det känns som om jag är på rätt spår! Det är roligt! Det är givande och det känns som om jag har valt rätt, vilket är superskönt! Är inne i en fas av omställning, från högstadiets uppnåendemål till förskolans strävansmål. Från högstadiets kämpan att få upp elever till ett visst betyg, till förskolans syn på att kunskap och lärande finns i allt och vid alla tillfällen. Jag håller på att ställa om mitt synsätt och upptäcka alla olika tillfällen som inbjuder till lärande för små barn! Det känns som en sådan glädje att kunna dra nytta av vardagliga sysslor, kunna gå ut i närmiljön och upptäcka, kunna använda sagor för att träna både språk och matte.... osv i alla oändlighet!
Men en sak som man nog skulle behöva, är en kurs i konflikthantering... ;-) Man kan lätt säga att barn hamnar i konflikter titt som tätt!
Jag har redan hunnit med teaterbesök, julpyssel, workshop om pedagogiska kartor, föreläsning om utomhuspedagogik, pulkautflykt, tillverkning av "Boken om mig", spel, lekar, körövning och en massa annat! Och det på mindre än 2 veckor! Härligt! :-)

söndag 14 november 2010

Pappa i mina tankar...

Idag är det ju fars dag och här i huset har vi firat lite med mysfrukost och umgänge i familjen. Det är ju en sådan dag där de flesta som har en pappa i närheten brukar tillbringa en stund tillsammans med honom, kanske ta en fika, äta middag eller något annat roligt. Både jag och Niklas har ju pappor som är änglar (som Elliot och Vincent säger) så vi får helt enkelt klara oss utan en mysig pappastund. I stället får vi sända en tanke och tända ett ljus. När jag tänker på det känns det konstigt - har lite svårt att förstå att jag faktiskt inte träffat pappa på 7½ år! Det känns galet! Men när jag tänker på pappa är det alla de goda minnena jag tänker på, inte i första hand den sista tiden, även om den hade sina stunder också. Helst vill jag minnas pappa som han var när han var på topp - aktiv och glad. Jag tänker på när han under varma sommardagar satt parkerad mitt i solen, trots att man påpekade att han mer och mer började likna en kräfta! Eller på utflykter vi gjorde till Danmark... Tivoli... leksaksmuseum.... den lilla sjöjungfrun... Eller kanske hur han, sin diabetes till trots, var en riktig gottegris!

Jag kan inte heller låta bli att tänka på dråplig minnen som en av våra bilsemestrar till Frankrike som stundtals påminnde om "Vi hade i alla fall tur med vädret" med en bensinläckande bil och allmän förvirring! Eller när pappa jagade grannens hönor över stock och sten (en jakt som tyvärr slutade med en skadad fot).

Det som gör mig sorgsen är att pappa aldrig kommer att få träffa Elliot och Vincent och givetvis att de aldrig kommer att få lära känna sin morfar (eller farfar som inte heller finns med oss längre). Men barnen vet att morfar är en ängel i himmeln och att han målade fina tavlor. En gång sa Elliot något märkligt - han var ganska liten och pekade på en tavla som pappa målat (från Frankrike) och som han kallade "Här vill jag bo" - och sa - "där bor morfar". Då kunde jag inte undgå att rysa lite.

Men pappa, om du hör det här - vi saknar dig och tänker på dig!

fredag 5 november 2010

Bajsmamma!



Jodå, här har ni en livs levande "bajsmamma"! I alla fall om man får tro mina söner! Jag vet, jag är inte ensam om epitetet, men nog börjar det bli lite trist att ständigt vara "bajsmamma", "dumma mamma" eller till och med "dumskalle"!!

I förmiddags åkte jag och barnen till Barnens Scen i Folkets Park för att se en film. Allt var trevligt och barn och mamma var glada. Efter filmen gick vi ut till lekplatsen i parken och allt var frid och fröjd, ända tills barnen började leka vid ett stort skepp som man bland annat kan klättra på och gå in i. Elliot gick in och strax därefter gick Vincent in, men, hör och häpna, han dristade sig till att krypa in genom fönstret istället för genom dörren! Gissa om storebror blev ilsken!?! Elliot började skrika och gapa om att man inte FÅR gå in genom fönsterhålet medan jag försökte förklara att Vincent ju faktiskt fick gå in genom vilket hål han vill. Och DÅ kom det - "Bajsmamma"!! Varpå jag satte mig på huk för att upplysa unge herr Elliot om att man inte behöver kalla mig för det vilket ledde till att jag i stället blev en "dumskalle"! Suck!

Nu är det ju förvisso inte bara jag som är "bajs" eller "dum", barnen använder det om varandra och om Niklas. Och diverse andra personer. Man kan ju hoppas att det lägger sig snart... Elliot är den som har introducerat det hela, men Vincent är ju inte sen att hänga på... så gott som varje morgon när Niklas ska åka till jobbet säger Vincent, vinkandes och med sitt allra vackraste leende: "Hej då pappaBAJS!"

Jaja, vissa dagar är man ju i alla fall "snälla mamma" också, och tur är väl det! :-)

onsdag 3 november 2010

shit vilken kick!!


Åh, vilket toppenhumör jag är på! :-) Har varit iväg och tränat och vägt mig för andra gången sen jag började på Itrim. Är riktigt nöjd med resultatet: minus 8,3 kg på 4 veckor!! Vilken motivationskick det ger!! Nu känner jag mig mer laddad än någonsin att fortsätta! Och, tro det eller ej, jag gillar träningen!! Ibland tar det givetvis emot att åka iväg, men när jag väl är där så är det kul och efter mår jag alldeles prima! Plus att personalen, oavsett vem är som jobbar, är toppentrevlig och peppande! Vilket bra beslut det var att köra igång! Nu gäller det bara att ta sig ner resten av kilona innan det viktigaste arbetet börjar - att lära sig att leva rätt!! Men det känns bra att man kommer att ha stöd under resans gång.

Nu ska jag förbereda kvällens mat - couscous provencal (jodå, nu får jag till och med tugga! ;-) )
Ha en toppenkväll!

torsdag 28 oktober 2010

Over and out




Är nu hemkommen från den, antagligen, sista arbetsdagen på Oxievångsskolan! Det känns märkligt, har ju ändå varit där sen januari 2003! Men samtidigt känns det kul och spännande, för nu börjar ju snart en ny period i livet!! Givetvis kommer jag att sakna alla goa kollegor - om det är något Oxievång har så är det härliga kollegor! Tänk, efter lovet ska jag inte dit, utan efter att jag lämnat barnen på förskolan så ska jag till lärarhögskolan! :-) Jag ser verkligen fram emot att plugga och det ska bli riktigt spännande att få komma ut på praktik i vecka 47. Hoppas och tror att jag gjort rätt val, det känns så i alla fall!

Det bästa av allt just nu, efter en riktigt hektisk period med massor att göra, att ikväll har jag inget att rätta, inget att planera inför imorgon!! Jag ska bara sitta i soffan och jäsa! Hääääärligt! :-)

fredag 22 oktober 2010

Dagens irritationsmoment

Har ett längre tag funderat över en sak som både irriterar mig och gör mig bekymrad. Nästan varje dag när jag lämnar Elliot och Vincent på förskolan kommer någon förälder i bil med obältade barn.Och idag var det dax igen. Ibland halvstår barnet i en barnstol i baksätet, ibland sitter det i någons knä och ibland står det i framsätet, lutat mot instrumentbrädan! Varför, undrar jag?! Borde folk inte vara mer rädda om "det käraste de har"??? Visst tar det några sekunder extra att bälta barnen men är det inte värt det? Står ett barn lutat mot instrumentbrädan och man krockar, även i ganska låg hastighet, åker ju barnet rakt igenom rutan!!

Jag vill inte klappa mig själv på axeln, men jag bältar alltid mina barn! ALLTID! Även om vi bara ska köra i några minuter. Det är liksom en självklarhet och jag önskar att alla bara kunde ta sig den extra lilla stunden och göra detsamma. Inte för att lagen säger det, utan för att man faktiskt är rädd om sina barn!!